Pauliina Turakka Purhonen föddes 1971 i Haapavesi. Hon tillbringade sin tidiga barndom på båda sidorna om västgränsen vid Bottenviken, och gick i skola först i Haparanda och senare på Åland. Turakka Purhonen studerade på keramiklinjen vid konstindustriakademin i Kuopio 1994–1996. År 1996 antogs hon till målerilinjen vid Bildkonstakademin och avlade magisterexamen 2003. Turakka Purhonen är verksam i Helsingfors. Hon är känd för såväl sina målningar som sina mjuka, broderade textilskulpturer och applicerade väggbonader.

• 

  Smärtomannen II (Tuskien mies) och Smärtomannen

  Pauliina Turakka Purhonen (f.1971)

  2007 (broderad textilskulptur, 17/07) och slutet av 1400-talet (Finströms kyrka, Åland)

  År 2011 höll denna omtyckta och prisbelönta konstnär en omfattande retrospektiv utställning med titeln Stygn och drag på Amos Andersons konstmuseum. Pauliina Turakka Purhonens utställning på Amos-museet omfattade även museets kapellvåning. Där placerade konstnären flera textilskulpturer med religiösa motiv sida vid sida med de sakrala verk som hör till rummets permanenta utställning. Ett av dessa verk var Smärtomannen II som ingår i Amos Andersons fonds samlingar. Motiven i Turakka Purhonens sakrala skulpturer är huvudsakligen tagna från den medeltida Finströms kyrka på Åland. Där tjänstgjorde hennes far som kyrkoherde. Under sin uppväxt blev Turakka Purhonen väl förtrogen med kyrkans konstverk som skildrar bibliska berättelser och helgonlegendernas arketypiska värld. Motiv som Sankt Göran och draken, ärkeängeln Mikael och smärtomannen förekommer i många olika versioner i hennes produktion.

  Motivet smärtomannen härstammar från Johannesevangeliet som berättar hur den uppståndne Jesus uppenbarade sig för sina lärjungar. En av dem, Tomas, var inte närvarande, och tvivlade därmed på de andras berättelse om lärarens uppståndelse. En vecka senare visade sig Jesus återigen för sina efterföljare; denna gång fick Tomas se honom, kunde vidröra hans sår och så bekände han sin tro.

  Smärtomannen framställer Jesus där han visar upp sina sår. Motivet var särskilt populärt under senmedeltiden, en period då konsten betonade Jesu mänskliga lidande och medkänsla. Bilden av den lidande Kristus, tärd och endast iklädd ett höftskynke, återfinns i en mager, århundraden gammal figur från slutet av 1400-talet i sakristian i Finströms kyrka.

  Pauliina Turakka Purhonens smärtoman visar upp sina händer i en välbekant gest, men till skillnad från sina föregångare är han inte utmärglad; istället är han en välfödd, kurvig hermafrodit. Han är en skäggig man med kvinnobröst och blygd. Dessutom är huvudet oproportionerligt stort i förhållande till kroppen, ett drag som förekommer i många medeltida skulpturer såväl som hos barn. Verket förenar därmed det manliga, det kvinnliga och barnet.

  Den skickligt och utförligt broderade Smärtomannen II vittnar om ett utsökt hantverk. Verkets realism ligger i detaljerna: blodet som rinner till en pöl kring figurens bara fötter, de enskilda skäggstråna och till och med åderbråcken som syns på benen. I enlighet med Pauliina Turakka Purhonens konstnärskap fungerar en verklig person som skulpturens förlaga, i detta fall hennes vän Paulus.

  Idén att förena de två könen i en Kristusskulptur härstammar från Galaterbrevet 3:28: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Verket reflekterar över kön, identitet och hur dessa tar sig uttryck. Det finns ingen renodlad hundraprocentig manlig eller kvinnlig varelse; vi är snarare en kombination av olika könsegenskaper som är både biologiskt och kulturellt betingade.

  Skulpturen, som har sin permanenta plats i kapellet på Amos Andersons hem, väcker livliga diskussioner och starka känslor. Men vad kan vara mer ömsint och allomfattande än en närmast barnlik Kristus som samtidigt förkroppsligar alla tänkbara kön?

  Text av Kaj Martin, intendent vid Amos Rex