December / Julen
I Amos Andersons fonds samlingar finns en del julrelaterade konstverk. Sulho Sipiläs något nedstämda självporträtt med julgran skildrar kanske den melankoliska stämningen då högtiden och firandet är över. Största delen av konstverken med julmotiv hör dock till den äldre, klassiska delen, som Amos Anderson själv förvärvat till sitt eget hushåll.
Jungfru Maria var väldigt viktig för den fromme Amos. Vad kunde vara mer ”juligt” än 1500-talsmålningen Madonnan med barnet? Jultemat är också påtagligt i den s.k. Dalsbruksmadonnan, d.v.s. skildringen av den ammande Jungfru Maria, med ett helgon som vittne. Ett annorlunda madonna-tema skildras i en förlaga till en kupolfresk i en norditaliensk kyrka, nämligen Jungfru Marias födelse. Alla dessa tre finns nu till påseende på Amos Andersons hemmuseum i Helsingfors. Välkomna och God Jul!
Foto: Stella Ojala Julgran och självporträtt och Kaktus
Sulho Sipilä (1895–1949)
1929, olja på duk, 60 x 74 cm, 13/63 och olja på duk, 66 x 46 cm, 207/AA
Sulho Sipilä inledde sina konststudier i sin hemstad Åbo och fortsatte dem i Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors 1915–17. 1910-talet var en nyskapande period i finländsk bildkonst, och tillsammans med sin unga konstnärshustru Greta Hällfors deltog Sipilä i den med liv och lust. Han målade radikala kubistiska och surrealistiska kompositioner med drag av både Kandinsky och Chagall. Under inbördeskriget 1918 valde Sipilä militärbanan och sökte sig på 1920-talet till Kadettskolan och därefter till Sjökrigsskolan. Han befordrades till kommendörkapten och verkade inom försvaret ända till slutet av fortsättningskriget.
Militärtjänstgöringen på 1920-talet innebar ett långt avbrott i hans konstnärskap. Efter avslutad Sjökrigsskola 1927 fick han igen tid att måla. Han återvände inte mera till sin ungdoms modernism, utan fortsatte på en mera återhållsam och klassisk linje som hade många anknytningspunkter till den nya sakligheten i europeisk konst. Slutet av 1920-talet och början av 1930-talet var Sipiläs aktivaste tid som målare. Han återgav med förkärlek Helsingforsmotiv och särskilt från hamnen och utsikter från hans egna kvarter kring Johanneskyrkan.
Interiörer hörde även till Sipiläs favoritmotiv. Julgran och självporträtt (1929) hör till hans typiska skildringar av borgerliga miljöer med stilmöbler och förgyllda ramar på väggarna. Tavlan återspeglar hans egenartade humor, men är ingen lovsång över av den idylliska julhelgen, utan kunde lika väl kallas ”post festum”. Julgranens grenar slokar sorgmodigt och ljusen har brunnit ned till hälften. Konstnären sitter med ett något frånvarande uttryck invid granen. Stämningen är melankolisk. Arbetet kunde väl heta ”Ensamhet”. Dåtida kritiker associerade Sipiläs konst med naivismen vilket kanske berodde på det detaljerade utförandet av en del motiv. Med Sipilä besläktade konstnärer påträffar man bland de svenska s.k. intimisterna som inriktade sig på att måla idylliska, välbekanta och trivsamma motiv.
Styrkan i Sipiläs konst ligger i hans livfulla skildringar och stämningar. En speciell livfullhet finns även i hans Kaktus från 1929. Verket har alla stillebenets säregenskaper, men innehåller också mycket annat. Den blommande växten vänder sig mot betraktaren liksom för att säga något. Tavlan är något av ett porträtt av en individ som har sin egen personlighet och bakgrund. Den har vissa likheter med de italienska magiska realisternas verk på 1920-talet i vilka de detaljerat utförda föremålen lever sitt eget hemlighetsfulla och övernaturliga liv.
Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex
Foto: Stella Ojala/Amos Rex Dalsbrukmadonnan
Tillskriven till Angelo Solimena (1629–1716)
ca 1670, olja på duk, 90 x 125 cm 253/AA
Barockmålningen som föreställer Jungfru Maria med Jesusbarnet och ett helgon ansågs tidigare vara en kopia, och hade därför deponerats under några årtionden i Dalsbruk, där kommunalhuset på Kimitoön tidigare låg. När tavlan senare undersöktes i Helsingfors fick den inom museet bära smeknamnet Dalsbrukmadonnan, och tillskrevs den italienska konstnären Angelo Solimena, verksam i Neapel under 1600-talets andra hälft.
Motivet är inte den traditionella heliga familjen vilket man kanske kunde tro, utan en variant på Maria lactans, dvs den ammande Jungfru Maria. Med extatisk uppåtvänd blick blottar hon sitt ena bröst där man kan skönja att konstnären målat en mjölkdroppe invid vårtan. Det entusiastiskt gestikulerande barnet, och bestörtningen hos den skäggige mannen, vittnar om att här pågår ett mirakel. Mannen är emellertid inte Josef, utan enligt den katolska bildtraditionen flankeras Jungfru Maria av ett helgon. Men vilket? Det existerar flera legender om helgon som bevittnat liknande uppenbarelser av Madonnan ur vars bröst sprutar mjölk. Den kändaste av helgonen är Bernhard av Clairvaux vars texter var bekanta även för Amos Anderson. Men den heliga Bernhard brukar avbildas med rakat huvud och iförd vit kåpa och har föga gemensamt med Dalsbrukmadonnans skäggiga och fårade typ.
Jungfru Maria utstrålar en sensualism som är betecknande för napolitanskt måleri, och för hur man visualiserade fromhet. Hennes slanka huvud och uppåtvända ansikte med tunga ögonlock, var ett kvinnligt ideal för många konstnärer verksamma i Neapel efter 1630. Typiskt för just Angelo Solimena är tygdraperingen, som han målar kantigt och likt uthugget i sten.
I Dalsbrukmadonnan finns därtill en tydlig reminiscens från Caravaggio, som vistades i Neapel i början av seklet på sin flykt från Rom. Man ser spår från Caravaggio i den dramatiska ljussättningen. Även det skäggiga helgonet är klippt och skuret likt gamlingen längst till höger i den enorma Sju barmhärtighetsgärningar (Le Sette Opere della Misericordia), som Caravaggio målade år 1607. Sedan dess har denna komplexa målning hängt på exakt samma plats i kapellet som ligger mitt i Neapels gytter, och varit tillgänglig för seklets konstnärer, som i flera generationer har tagit intryck av den.
Texten skriven av Synnöve Malmström, f.d. samlingsintendent vid Amos Rex
Foto: Stella Ojala, Amos Rex Madonnan med barnet i Giulio Romanos stil
Tillskrivnen till Giulio Romano (1499–1546)
ca 1530–1540, olja, 67 x 51 cm 28/65
Madonnan med Jesusbarnet inköptes först efter Amos Andersons död. Den för renässansen mycket typiska madonnamålningen ansågs härstamma från Giulio Romanos hand, och konstnärens namn var uppenbarligen också orsaken till museinämndens val. Giulio Romano (ca 1499–1546) är nämligen inte bara känd som målare utan var liksom sin lärare Rafael verksam också som arkitekt. Ett av Giulios kändaste arkitektoniska verk i Rom är Villa Lante som uppfördes på 1520-talet. Tack vare Amos Andersons generösa finansiering kunde villan inköpas till finska staten i början på 1950-talet. Sedan dess verkar där Finlands Rominstitut, som drivs av en stiftelse grundad på Andersons initiativ 1938. Att kunna utöka Amos Andersons samling av äldre konst med en äkta renässansmålning målad av den romerska villans arkitekt, måste därför ha sporrat museinämndens beslut.
Målad på träpannå av poppel är Madonnan med Jesusbarnet ett typiskt renässansstycke enligt ett koncept som Giulios lärare Rafael hade blivit känd för. Man ser det i färgernas treenighet: röd tunika och blå mantel för Madonnan, samt mossgrönt för draperiet. Harmoni skapas av den triangelformade kompositionen som modern och barnet formar. Kontakten mellan dem utstrålar kärleksfullhet och ömhet. Den emotionella styrkan mellan mor och barn var Rafaels innovation, och blev ett framgångsrikt koncept som hans lärjungar upprepade. Jesusbarnet har här en aktiv roll, han stöder en uppslagen bibel och vänder sig mot modern som för att involvera henne i läsningen av den heliga skriften. Sannolikt härstammar målningen från Giulios ateljé, målad av honom själv eller av hans medhjälpare ca 1520—1530.
Tillskrivningen till Giulio Romano har emellertid flera gånger ifrågasatts och målningen har rentav befarats vara en pastisch, dvs en modernare imitation. Det här beror på kvalitativa skillnader i utförandet. Vissa partier har målats förbryllande klumpigt och avvikande. Det framgår av Madonnans blåa mantelveck som målats otympligt i jämförelse med exempelvis den skickligt återgivna hopbyltade kudden. Eller hennes groteskt förvissnade hand som är långt ifrån hur Jesusbarnets nakna kropp mästerligt åstadkommits.
En teknisk undersökning av konstverket med hjälp av bland annat röntgen och infrarött ljus har förklarar orsakerna till de förbryllande olikheterna. Det framgår nämligen att de ifrågavarande partierna vid någon tidpunkt skadats såpass svårt att de målats helt på nytt, dessvärre av någon med ett mindre skickligt handlag än den ursprungliga konstnärens. Det framgick även att kompositionen innehållit en mycket viktig komponent som inte bara målats över, utan rentav skrapats bort, bara några spår av ljusblått pigment konstaterades vid den tekniska undersökningen och konserveringen. Överst i det vänstra hörnet, nu täckt av ogenomtränglig svart färg, hade konstnären förmodligen målat en fönsteröppning genom vilken syntes ett stycke landskap och en ljusblå himmel.
Texten skriven av Synnöve Malmström, f.d. samlingsintendent vid Amos Rex
Foto: Stella Ojala, Amos Rex Jungfru Maria födelse
Carlo Innocenzo Carloni (1686–1775)
1760, olja, 53 x 56 cm 258/AA
1700-talet är det monumentala freskmåleriets epok, då furstepalats och kyrkor förseddes med omfattande freskprogram ämnade att skapade rumsliga illusioner enligt tidens stilideal i senbarock eller rokoko. Eftersom det är svårt att korrigera eller göra ändringar när man målar fresk, krävdes ingående förarbete genom skisser. Man brukar kalla denna typ av skiss för bozzetto, enligt det italienska ordet för skiss eller modell. Skisserna målades i olja, vanligtvis på papper, vilket också är fallet med bozzetton i Amos Anderson konstsamling. Senare har den fästs på duk och spänts på kilram.
Bozzetton representerar en konstnärlig genre som under 1700-talet blev ett eftertraktat samlarobjekt – särskilt bland utländska resenärer på Grand Tour i Italien. Oljeskisserna som ursprungligen varit ett arbetsredskap i konstnärens verkstad, utvecklades under seklet till ett konstverk i egen rätt. Attraktionskraften låg i att bozzetton bar spår av den kreativa processen och erbjöd samtidigt en portabel, visuell souvenir från de senaste trenderna i italienskt måleri.
Man vet inte på vilka vägar bozzetton som föreställer Jungfru Marias födelse hamnat i Amos Andersons ägo. Enligt en anteckning på verkets frånsida, skulle konstnären ha varit Sebastiano Ricci, men konsthistorisk forskning och jämförande studier har gjort det möjligt att knyta bozzetton till Carlo Innocenzo Carloni (1686—1775). Hans oljeskisser såldes i slutet av 1700-talet till engelska samlare. Därefter tror man att bozzetton via Sverige hamnat på Söderlångvik.
Carlo Innocenzo Carloni var en av 1700-talets mest produktiva dekorationsmålare i Norditalien. Han tillhörde en familj som i flera generationer byggt kyrkor i Mellaneuropa och försett dem med stuccon och fresker. När bozzetton i Andersons samling undersöktes, utgick man, p.g.a det religiösa motivet, frtån att den varit ämnad för en kyrka. Eftersom den är en rund plafond tänkte man att fresken var avsedd för en kupol. Men att identifiera kyrkan ansågs vara hart när omöjligt, på grund av den geografiska spridningen av Carlonis verk, och för att många kyrkor har gått förlorade. Sist och slutligen visste man ju inte heller om fresken egentligen någonsin förverkligats.
Det var därför en oväntad tur, när kyrkan med en kupolfresk identisk med bozzettons komposition, hittades i de norditalienska Dolomiterna. Den lilla kyrkan Santa Maria della Nativitá, ligger ovanför orten Gianico, som på grund av sitt topografiska läge är utsatt för återkommande översvämningar och jordskred. Kyrkan byggdes och fick sina fresker i medlet av 1700-talet, i förhoppning att Jungfru Maria skulle skydda orten från naturkatastroferna. Gianico har sedan dess varit en viktig vallfärdsort där Jungfru Marias födelse den 8 september firas med årliga processioner. Vart tionde år eskalerar firandet med påkostade festligheter.
Texten skriven av Synnöve Malmström, f.d. samlingsintendent vid Amos Rex