Skulptören Kari Cavén (f. 1954) är känd för sina lekfulla verk, där uttjänta vardagsföremål och material får nya former och betydelser – eller kanske deras dolda egenskaper bara blir synliga för första gången. På ett sätt som är utmärkande för konceptkonsten får verken sin slutliga betydelse först när det sker ett möte – i växelverkan med språket och betraktaren.

• 

  Så känns det, tillsvidare

  Kari Cavén (f. 1954)

  1990, trä, kork, 105 x 47 x 15 cm, 29/90

  Cavén inledde sin bana som målare. Verket Så känns det, tillsvidare köptes till Amos Andersons (då Konstsamfundets) samlingar 1990. Verket består av tre likformiga rätvinkliga bitar som har hängts på väggen, under varandra och med jämna avstånd. Den översta biten består av obehandlat trä, den följande av porös kork och den understa av trä som redan fått patina, och har behandlats flera gånger. Den understa biten har alldeles tydligt haft ett liv före den ingick i konstverket.

  Vid en första anblick kan det se ut som om det okonstlade verket var en blinkning i riktning mot assemblage- och konceptkonsten och som en humoristisk kommentar till de modernistiska konstriktningarna suprematismen och konkretismen, som utgick från geometriska former och grundfärger. Å andra sidan ser man också ekon av minimalismen: den upprepade, enkla formen och betydelsen av tomrummet mellan verkets delar kunde vara en direkt kommentar till Donald Judds (1928−1994) verk Stacks, som han bearbetade från och med 1960-talet. Likheter med modernisternas tankevärld finner man också i Cavéns ofta citerade idé om konstnären som arbetare. Tillsammans med bearbetningen av bruksföremålen förmedlar jämförelsen med arbetaren en tanke om konst för konstens skull, men också om konstskapandet som egenvärde. 

  Utmärkande för Cavén är att han leker med symboler och betydelser. Han verkar förhålla sig till de konsthistoriska hänvisningarna med samma underfundiga humor som också kommer till synes i konstverkens titlar. Titeln Så känns det, tillsvidare kan i sin finska språkdräkt ”Musta tuntuu” också tolkas som ”Det svarta känns”, och alltså syfta på den svarta färgen, som framträder starkt på den nedersta träbiten och avtar mot den översta. 

  Å andra sidan kunde verkets olika element också vara en berättelse om livets korthet, tillsvidare: den nedersta, ihåliga träbiten kunde väl vara en bit av en kista, den mellersta biten med den porösa korken påminner om jordmaterial, och den översta, obehandlade träbiten om det levande, växande trädet ovan jord. I vilket fall som helst inbjuder verket också till funderingar om dess egen materialitet: Hur känns träets yta?

  Lekfullheten upprepas förutom i titlarna också i Cavéns verk, där de fördomsfria materialexperimenten förmedlar upptäckarglädje, värme och humor. Verken och materialvalen kan också ses som en omtolkning av givna tecken, på samma sätt som det skrivna språket fungerar. Allt som finns omkring oss är ju en del av ett överenskommet tecken- och betydelsesystem – såväl ord och meningar som föremål och material.

  Kari Cavén fick Pro Finlandia-medaljen 2014 och Finska Konstföreningens hederspris 2018. Han beviljades konstnärspension med start 2019. Cavéns verk har visats på otaliga separat- och grupputställningar i Finland och internationellt, och han deltog i biennalen i Venedig 1988, 1990 och 1995. Hösten 1994 gjorde han en pop-up installation i Amos Andersons konstmuseums blivande butik. Utöver det har han gjort offentliga verk i Finland och i Sverige.

  Text av Inna Schwanck, kurator vid Amos Rex