Amos Anderson (1878–1961) är på många sätt aktuell. Han firar sin födelsedag den tredje september. I år fyller han 147 år. Samma månad har pjäsen Amos A, som handlar om honom, premiär på Svenska Teatern, Amos hemmascen. Amos arvinge Föreningen Konstsamfundet, firade sin 85 årsdag på Amos födelsedag, och meddelade i samband med födelsedagen, att föreningen byter namn till Amos Andersons fond. Med andra ord finns det många skäl att lyfta upp Amos Anderson på piedestal, här som motiv i konsten.

Amos finns i flera bilder och är förevigad i häpnadsväckande många material. Förutom de åtta mer eller mindre traditionella oljemålningarna förekommer Amos i textil och i strumpbyxor, i brons både i en medaljong och i en byst, i en pappersskulptur och skämtteckningar samt i präglade jubileumsmedaljer. Av dessa lyfts nu fyra centrala verk fram, av vilka ett, Pauliina Turakka Purhonens textilskulptur, har kommit till den här hösten.

• 

  Amos

  The Icelandic Love Corporation

  2010, Polyamid, järntråd, linnetråd på duk, 140 x 100 cm

  Amos Andersons konstmuseum bjöd in den isländska konstnärsgruppen Icelandic Love Corporation, ILC, och gruppens tre konstnärsmedlemmar Sigrún Hrólfsdóttir (medlem 1996–2016), Jóní Jónsdóttir och Eirún Sigurðardóttir för en utställning som visades hösten 2010. Med tanke på utställningen reste gruppen till Helsingfors för att bekanta sig med museet, men också för att lära känna museets grundare Amos Anderson (1878–1961). Gruppens medlemmar blev förtjusta i den excentriska, något hemlighetsfulla gestalten. Efter att konstnärerna hade kommit hem igen började de utveckla utställningstemat. Som förenande material för utställningen valde konstnärerna polyamid, den vanligaste råvaran för nylonstrumpbyxor. Utställningens namn blev ”Tight”, som alltså syftar på tätt åtsmitande strumpbyxor.

  Amos Anderson glömdes inte bort. I över ett halvt år bearbetade konstnärerna porträttet som utgick från ett svartvitt fotografi av den gamle Amos, sittande på en empirestol. Strumpbyxtyget som hade valts till det dominerande materialet spändes över järntrådsöglor, böjda i en oval form. Resultatet var polyamidfjädrar i olika färger som överlappande fästes på en kilramsförsedd duk. Olika förfinade nyanser uppstod när två eller flera delvis genomskinliga polyamidfibrer i olika toner töjdes ut i skikt så att färgerna blandades.

  Betraktad på håll är slutresultatet förvillande likt ett porträtt målat med bred pensel i tjock oljefärg. Konstnärerna understryker att de oljebaserade polyamidfjädrarna så att säga är deras färgstoff. Gruppen har tidigare använt tekniken för sina tredimensionella verk, och nu testade de hur den fungerade i ett reliefartat porträtt.

  Porträttet av Amos Anderson är en kombination av feminint och maskulint. Polyamid, nylon, är en högteknologiprodukt som har uppfunnits av män, men den har tagits i bruk för att betjäna kvinnligt mode och associeras alltså närmast med kvinnornas värld. Amos Anderson representerar – åtminstone ytligt sett – den traditionella mannen, patriarken som har pengar och makt. På ICL:s porträtt betraktas Amos så att säga genom nylonen med konstnärernas feministiska glasögon. Betraktad på detta vis förefaller Strumpyx-Amos mjukare, kanske också mänskligare än på de stumma och allvarliga fotografierna.

  The Icelandic Love Corporation har från och med 1996 uttryckt sig genom performanser, installationer, skulptur, grafik, textil, fotografi och video, under den senaste tiden har gruppen rentav skapat en mångkonstnärlig symfoni. ICL:s konst är vindlande, färggrann och extrovert, men också feministisk och kritisk. Typiskt är en smart, absurd humor och en ironisk situationskomik. I dag består gruppen av två medlemmar, Eirún Sigurðardóttir och Jóní Jónsdóttir.

  Trivia:

  Inför förberedelserna för utställningen på Amos Andersons konstmuseum levererade modehuset Nanso Group Oy, som på den tiden också hade strumptillverkning i Finland, en sats på 500 par strumpbyxor av andra sorteringen till The Icelandic Love Corporation. Nylonstrumporna fastnade till att börja med i den isländska tullen, eftersom myndigheterna inte trodde på förklaringen att de var råvara till konstverk.

  Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex

• 

  Porträtt av Amos Anderson

  Sigrid Schauman (1877–1979)

  1958, olja, 46 x 38 cm, Svenska Teaterns samlingar och 1958, olja, 40 x 33 cm M201/AA, Konstsamfundets samlingar

  Få finländska konstnärer har fått uppleva ett lika långt och rikt liv som Sigrid Schauman. Vid sin död 101 år gammal 1979 hade hon bakom sig en sjuttioårig bana som konstnär. Hon föddes 1877 i Ryssland där hennes far var officer. Efter att ha flyttat till Helsingfors studerade Schauman 1899–1901 vid Finska Konstföreningens ritskola och deltog första gången på en utställning 1901. Följande år då hon reste hon flitigt i olika länder förändrades hennes grå färgskala i riktning mot ett klarare franskt påverkat uttryck. Åren 1920–1949 livnärde sig Schauman som konstkritiker och målade huvudsakligen endast sommartid. Efter att ha befriats från skrivarmödorna slog hennes konst ut i blom i sällan skådad färgprakt. Hennes fräscha sena produktion har sitt ursprung i den internationella postimpressionismens ljusmåleri.

  Sigrid Schauman specialiserade sig på landskapsmåleri, men utöver det målade hon även en serie porträtt under 1950- och 1960-talet. År 1958 fick Schauman i uppdrag att måla ett porträtt av Amos Anderson som fyllde 80 år, varav två versioner färdigställdes. Anderson hade under flera decennier haft olika förtroendeuppdrag på den scen han älskade, Svenska Teatern. Nu när han lämnade sin teateraktiviteter bakom sig och samtidigt som hans födelsedag närmade sig, beslutade teatern att minnas sin välgörare genom att beställa ett porträtt från Sigrid Schauman. Den andra versionen skulle placeras i Finlands Rominstitut Villa Lante, som Anderson centralt varit med om att skaffa till finska staten.

  Sommaren 1958 anlände den 81-åriga Sigrid Schauman till Amos Andersons sommarresidens Söderlångvik, där hon vistades i flera dagar förevigande sin modell. Konstnären, som var så noga med ljusförhållandena, fann till slut det jämnaste beysningen i växthuset, men inte ens det behagade den kritiska Schauman. Ömsom gick solen bakom ett moln, ömsom förstörde en regnskur den idylliska atmosfären. Slutresultatet blev dock två små, sublima porträtt. I dem avbildas Anderson, klädd i blå frack, i Schaumans typiska måleriska och diffusa stil, men ändå på ett sätt som framhäver modellens karakteristiska drag. Porträtten är inte identiska. I Svenska Teaterns version avbildas modellen snett i halvprofil, medan i Villa Lantes porträtt ses figuren nästan helt i profil. Den senare versionen lyckas kanske bäst fånga Amos typiska egenskaper, en stor näsa, en obefintlig hals och ett runt huvud.

  Den 3 september 1958 firades Amos Andersons 80-årsdag vid en galaföreställning på Svenska Teatern i närvaro av republikens president och hans fru. Samma kväll avtäcktes porträttet av Amos Anderson i teaterns styrelserum. Men hur det andra porträttet, som ursprungligen fann sitt hem i Villa Lante, hamnade på Amos Andersons konstmuseum är fortfarande ett oskrivet kapitel. I vilket fall som helst har målningen hittat sin permanenta plats på Amos Andersons hemmuseum.

  Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex

• 

  Porträtt av Amos Anderson (en donation från Tidningarnas förbund)

  Wilho Sjöström (1873 – 1948)

  Wilho Sjöström (1873 – 1948) fick en grundlig bildkonstnärsutbildning: i Helsingfors under åren 1891 – 94, i Paris 1894 – 97 och i Köpenhamn 1898 – 99. Av lärarna lämnade särskilt Akseli Gallen-Kallela och P.S. Kröyer ett synligt spår i Sjöströms uttryckssätt.
  Sjöström inledde sin bana som landskapsmålare. Höjdpunkten under hans konstnärskarriär inföll under perioden 1910 – 1914, då han med granna färger, i sen impressionistisk anda, målade några av periodens främsta finländska mästerverk.

  Från 1920-talet framåt fick han rollen som en av den unga republikens ”officiella” porträttmålare. Det var alltså helt naturligt att Wilho Sjöström målade också Amos Anderson. Uppdragsgivaren år 1939 var Tidningarnas förbund, och Amos porträtteras därför också i sin publicistroll, alert och maktfullkomlig. Sjöströms porträtt är trovärdigt och förverkligat med den sakkunskap som är typisk för honom.

  Wilho Sjöström och Amos Anderson var i själva verket gamla bekanta. En av Amos Andersons allra första konstinköp var Sjöströms målning Tallen, målad år 1912. Det fina, av färger glödande verket, var ett centralt blickfång i Amos bibliotek i hemmet på Georgsgatan. Det är möjligt att kontakten till målaren hade uppstått via Wilho Sjöströms bror Einar. Einar Sjöström och W.G. Palmquist hade en gemensam arkitektbyrå, som år 1913 planerade Amos Andersons hus på Georgsgatan 27.

  Texten skriven av Kai Kartio, senior rådgivare, Amos Rex

• 

  Amos

  Pauliina Turakka Purhonen (f. 1971)

  2025, textil

  Amos Andersons fond har nyligen beställt ett porträtt av sin grundare Amos Anderson (1879–1961). Konstnären är Pauliina Turakka Purhonen som förevigat sin modell i form av en textilskulptur. Porträttet har funnit sin väg till Amos Andersons Hem där den införlivats i museets basutställning.

  Amos Anderson sitter försjunken i tankar i orgelrummet i sitt hemkapell. I sin högra hand håller han en liten skyddsmantelmadonna, vars insida avslöjar ett pärlemorskimrande musselskal. För den djupt religiöse Amos var madonnan, Jungfru Maria, en viktig gestalt på många sätt.

  På Amos kostymväst är huvudbyggnaden på hans sommarresidens, Söderlångvik, broderad.
  Framför fasaden finns den nyckelformade fontänen med vattendroppar, och en trädgårdsgång med blomsterrabatter. Landskapets grönska är en hyllning till målaren Sigrid Schauman, som förevigade också Söderlångviks trädgård när hon målade Amos porträtt år 1958.

  Amos Anderson förvärvade Söderlångvik gård på Kimitoön år 1927. Under det följande decenniet förvandlades den traditionella timmerbyggnaden till en rappad villa i italiensk stil, med pelare och breda flyglar. För Amos, född och uppvuxen på Kimitoön, blev platsen ett kärt komplement till huvudstadens hektiska puls.

  Pauliina Turakka Purhonen ser Söderlångvik till stor del som Amos sinnebild, ett lätt vemodigt själslandskap, där avtrycket av ägarens händer och ande fortfarande lever vidare. Platsens dels påkostade, dels asketiska inredningar, återger dess ägares motsägelsefulla personlighet. Turakka Purhonens skulptur avbildar Amos som en gåtfull person, vars skal i sista hand är omöjligt att tränga igenom.

  Pauliina Turakka Purhonen (född 1971) är känd för sina målningar, såväl som sina mjuka, broderade textilskulpturer och reliefer. Hennes broderiteknik är skicklig och suveränt detaljerad. Skulpturernas motiv är ofta mytiska och sakrala, vilket skapar en kontrast till deras rättframma realism. Människofigurerna är till stor del igenkännbara: hon avbildar ofta sig själv eller människor i sin närhet, men utför även beställningsporträtt.

  Turakka Purhonens textilskulptur, Kristusfiguren Smärtomannen II, har stått i Amos Andersons kapell bland gamla religiösa verk sedan 2011.

  Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex