Mot slutet av 1960-talet restes på många håll inom vårt konstliv ett ganska högljutt krav på engagemang, socialt, ekologiskt, politiskt. Konsten skulle ta ställning. Det var studentrevolternas, Pragvårens, Lappo-operans tider.

I Kimmo Kaivantos mångsidiga produktion utgör hans verk från åren kring 1970 på många sätt en höjdpunkt. Vem minns inte hans marscherande fingrar, skrattande hjälmar eller målningen Då havet dör, bilden av ett vatten som är fyllt av näckrosor så långt ögat når. Den bilden var för övrigt länge den mest reproducerade (i miljontals exemplar) i finländsk konst.

Innan kampen mot militarismen, miljöförstörelsen, trångsynthet och allmän dumhet blev ett huvudtema i Kaivantos konst hade han framträtt först med expressiva stilleben eller bilder av byggnader, sedan som en kraftfull men i huvudsak ändå lyrisk informalist i den allmänna informalismvågen under 1960-talets förra del. Den lyriska, naturinspirerade tonen föreföll att ha blivit hans kännetecken.

Men upplevelserna i samband med den kaotiska biennalen i Venedig 1968 kastade allt över ända: ett svidande engagemang ersatte naturlyriken. Och i den mån naturpoesin ännu dyker upp sker det i nästan lömskt indoktrinerande syfte, såsom just i Då havet dör; visst är näckrosvikar vackra, men vad vittnar det om när näckrosorna övertar hela fjärden?

Kaivantos engagemangsperiod kulminerade i den stora utställningen i Amos Andersons konstmuseum 1971 med titeln Fingrarna med i spelet. I utställningen ingick en serie konstverk utförda med reklamgrafikens slagkraft, bland annat målningarna Park och Illusioner om det beständiga. Båda bygger på en mycket enkel symbolik. I det ena fallet på likheten mellan en vacker buske i en park och krevaden efter en exploderande granat, i det andra det subtila spelet mellan positiv och negativ: hur en dörröppning ut mot ett ljust landskap i negativ kan bli en hotfullt glänsande svart batong. I vartdera fallet en påminnelse om hur väsentlig den visuella observationen är för vår kunskap om världen: vad är det egentligen vi ser, en krevad eller en buske, en öppning framåt eller en rest batong som hejdar vår väg vidare?Vad vi ser, tycks Kaivanto säga, beror på vad vi väljer att se. Men oberoende av vårt val är himlen där bakom mild och ängen i förgrunden vackert blomstrande.

Text av Erik Kruskopf, bearbetad av Kaj Martin