Susanne Gottberg föddes i Ekenäs 1964. Åren 1982–1984 studerade hon vid Västra Nylands folkhögskola. Uppmuntrad av sina lärare fortsatte hon studierna vid Bildkonstakademin, där hon tog examen 1989. Samma år debuterade hon med egen utställning. Gottbergs karriär fick en flygande start. År 1991 tilldelades hon Finska Konstföreningens dukatpris, och 1994 utsågs hon till årets unga konstnär. Hon mottog Konstnärsgillets i Finland pris 2019. Hon arbetar målmedvetet med olika valda teman och söker ständigt efter nya uttrycksformer. Under årens lopp har hon haft ett stort antal utställningar och finns representerad i många samlingar. En utställning av Susanne Gottbergs konst visades på Amos Andersons konstmuseum 1999. Tio tio år senare anordnade hon och Markus Kåhre utställningen Gottberg-Kåhre Project bestående av en enorm målningsinstallation på Amos-museet. Amos Andersons fonds samlingar innehåller tio verk av Gottberg.

• 

  Glänta

  Susanne Gottberg

  1994, olja på duk,150 x 130 cm, 1/95

  Det finns mycket att hämta i Susanne Gottbergs konst. Den har så många sidor, och hennes verk kan betraktas ur många olika perspektiv. Även om målningarna ofta har en omedelbar föreställande nivå och ett tydligt motiv, rymmer de också en utpräglad abstrakt och konceptuell dimension.

  Susanne Gottberg har länge fascinerats av hur vi ser, uppfattar och varseblir saker. Verkens rumslighet, dialogen mellan två och tre dimensioner samt illusionen av rum – och de förutsättningar som skapar den – på bildytan är återkommande teman i hennes konst. Ett utmärkt exempel på den här sortens grubblerier är målningen Glänta från 1994. Den föreställer ett skogsparti med träd och en tjärn. Motivet har sitt ursprung i en resa Gottberg gjorde för att hälsa på sin syster på Kökar på Åland. Högt uppe på ön finns en liten skogsdunge som konstnären tog sig upp till. Utsikten, där himlen öppnade sig bakom träden, gjorde ett oförglömligt intryck på henne. Skogsgläntan är som ett rum: träden liknar väggar eller pelare och bladverket ett tak, som tillsammans omsluter rummet däri. Skogen i målningen fungerar som en mellanzon, bortom vilken ett enormt, oändligt rum öppnar sig likt en ljusfylld sal. Målningen ställer därmed två skilda rum i relation till varandra; de smälter samman och flyter, genom betraktarens möte med verket, över i det verkliga, faktiska rummet. Åskådarens roll är alltså avgörande.

  En annan grundtanke i verket handlar om representation. Konstverket avbildar en aspekt av den yttre verkligheten – ett skogsparti, eller åtminstone ett minne av ett sådant. Motivet på duken fungerar som en spegling av en upplevd situation. Konstnären har placerat en liten tjärn i skogen och fångat speglingen av några av träden. Resultatet är en målning som visar en spegling av en spegling. Verket är en spegelbild av en yttre händelse, men rymmer samtidigt ytterligare en spegelbild inom denna reflektion. Genom att ifrågasätta hur bilden förhåller sig till verkligheten har konstnären ställt landskapet uppochner och gjort tjärnens spegling till det huvudsakliga motivet – ett motiv som den ”faktiska skogen” avspeglar. På så sätt rör sig verket bort från själva motivet och övergår i en konceptuell utforskning av representation. Vad föreställer verket egentligen? Vad är verklighet i detta fall? Är det speglingen på tjärnens yta?

  Det har också sagts att Gottbergs tidiga verk var kontemplativt inåtvända. Kommunikationen med betraktaren är inte omedelbar utan fungerar snarare via olika ledtrådar, genom anspelningar och visuella metaforer. Som motiv är skogen något som alla kan relatera till; den är lätt att känna igen och förstå utifrån egna erfarenheter och minnen. Samtidigt rymmer skogen en mängd associationer. Den döljer mycket som är gåtfullt och okänt; man kan gå vilse i den och möta något skrämmande. Skogen besitter en stark mytisk och symbolisk dimension. Gottbergs skogsglänta den är mjukt disig och nästan drömlik. Trots att konstnären själv ogillar definitionen, är det en romantisk sagoskog fylld av gåtor. Detta är svårt att förneka, och i slutändan är det just det okända som ger verket dess innebörd. Vad kan vara mer gåtfullt lockande än sagornas mystiska trollskog? Och Gottbergs sätt att måla i förfinade lasurskikt som går i skiftande, mossgröna och bruna toner är en oemotståndlig lockelse in i bilden, in i skogen.

  Denna skogsvy, som Susanne Gottberg upplevde på Kökar, utvecklades till ett centralt tema i hennes konst under 1990-talet – antingen som ett självständigt motiv i olika variationer eller i kombination med två andra återkommande motiv: huset och bron. Än idag, efter många år, har Gottberg inte helt lämnat skogen bakom sig; den dyker fortfarande upp, på ett eller annat sätt, i hennes senaste produktion.

  Text av Kaj Martin

  P.S. Under verkets livstid har det ofta varit pinsamt oklart hur det ska hängas: med tjärnen upptill och skogen och himlen nedtill, eller tvärtom? Ibland har de som hängt verket kommit ihåg konstnärens ursprungliga avsikt, men ofta har landskapet vänts ”rätt” – det vill säga med dammen nedtill. När konstnären tillfrågas om detta år 2026 svarar hon att den yngre Gottberg hade insisterat på att landskapet skulle visas ”uppochner” – alltså med dammen upptill – medan den mer mogna Gottberg är nöjd med båda sätten.