Konstruktivism, konkretism, suprematism, neoplasticism, Hard-Edge. Kärt barn har många namn. Den abstrakta geometriska konsten, som är starkt förankrad i modernismen, är väl representerad i Konstsamfundets samlingar. Birger Carlstedt har en självklar särställning, men honom lyfter vi senare fram. Pionjären Lars-Gunnar ”Nubben” Nordström med sin tuffa, spetsiga geometri banade vägen – liksom en snöplog – för en yngre generation. Juhana Blomstedt var en av Finlands mångsidigaste abstrakta konstnärer som i sin ungdom experimenterade med kinetiska rörelseeffekter och poppiga inslag. Till samma ålderskategori hör Carolus Enckell med sin tidvis strama, nästan minimalistiskt klara formspråk.

• 

  Tautologi (Abstrakt komposition)

  Lars-Gunnar Nordström (1924–2014)

  1962, olja på duk, 200 x 100 cm 9/98

  Lars-Gunnar ”Nubben” Nordström har en ärofull position som den mest uthålliga och konsekventa anhängaren av den abstrakta geometriska konsten i Finland. Hans grafiska arbeten, skulpturer och hans målningar, som baserar sig på grundläggande visuella element, förändrade sig ovanligt lite under hans karriär från början av 1950-talet till hans sista aktiva år. Numera uppfattas Nubbens vitala modernistiska konst som allmängiltigt, till och med klassiskt. Den omfattar en matematisk skönhet som tilltalar människor oberoende av tid, tum och modenycker.

  Verket Tautologi tillhör en period då Nordströms konst genomgick en djärv förenklingsprocess i början av 1960-talet. Det som nu gällde var en ytterligare renodlad geometri och endast tre-fyra färger. Som så ofta i Nordströms arbeten hänvisar bildens titel till den formella grundidén, i detta fall färgernas och formernas upprepning. I Tautologi varieras två öppna cirklar som är ställda under varandra i varsitt kvadratiska fält. Nordström använde sig alltid av skarpa kontraster. Vassa triangelspetsar penetrerar de mjuka runda formerna. Svart och vitt kombinerat med klart rött gör bilden aktiv och laddad. Upprepningen av de motsatta elementen i olika konstellationer får bilden att pulsera rytmiskt och dynamiskt. Samtidigt finns det en rörelse inåt i djupled. Alla former förefaller vara uppradade på ytan, men tidvis tycks en del av dem förskjutas framåt då de övriga trängs bakåt. I följande ögonblick byter elementen plats med varandra. Denna växelverka ger bilden en optisk mångtydighet, en lekfullhet. Målningen kan förliknas med en konstmaskin där hjulen snurrar kring sina axlar och färgerna bländar. Ändå är verket harmoniskt och balanserat. Allt är på sin plats, allting är funktionellt och fulländat. Konst som fascinerar både ögat och hjärnan.

  Lars-Gunnar Nordström och Amos Andersons konstmuseum hade ett nära förhållande. Nubben deltog i flera grupputställningar och hade själv två omfattande separatutställningar, 1970 och 1996, på Georgsgatans museum.

  Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex

• 

  Dimensional Succession

  Lars-Gunnar Nordström (1924–2014)

  1962, olja på hardboard, 3 x 140 x 140 cm 16/71

  Nordströms abstrakta uttryck har sina rötter i de europeiska strömningarna under första hälften av 1900-talet. En rad konstnärer som kämpade för konstens autonomi uteslöt det föreställande och berättande innehållet från måleriet och bannlyste alla tillfälligheter och emotioner. Bilden skulle skapas på dess egna objektiva visuella villkor, med de mest konkreta baselementen: färg, form och linje. Det finns ett direkt samband mellan dessa principer och Nordströms konst. Själv talade han om en mekanisk bilduppbyggnad och han jämförde sina målningar med en maskin där de tre ovannämnda beståndsdelarna har sina givna funktioner.

  Nordström arbetade både seriellt och rationellt. I sökandet efter olika lösningar och alternativ valde han vanligen en utgångspunkt, som han utvecklade i många versioner. På samma sätt som en tonsättare arbetar med olika tematiska variationer i melodi och rytm komponerade Nordström sina stycken med hjälp av upprepningar och förskjutningar i färg och form. Detta är speciellt tydligt i målningen Dimensional succession från 1962, där verkets tre delar kan läsas som en tecknad serie med en viss intrig och ett händelseförlopp. De svarta och vita färgernas positioner växlar från ruta till ruta och geometrin upplöser sig för att formas om på nytt. Ändå bevaras den genomgående principen i kompositionen. I Dimensional succession är Nordströms konst som mest renodlat. Den svartvita färgskalan och det kvadratiska formatet för tankarna till Piet Mondrians och Kasimir Malevitjs tidiga geometriska konst.

  Lars-Gunnar Nordström är väl representerad i Konstsamfundets samlingar med ett tjugotal verk, både målningar och grafiska arbeten.

  Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex

• 

  Belyst sammanställning

  Juhana Blomstedt (1937–2010)

  1966, olja på duk, 81 x 100 cm 3/66

  Juhana Blomstedts Belyst sammanställning är ett av de intressantaste verken i Konstsamfundets samlingar. Målningen hade en avgörande betydelse för Blomstedts karriär och hör till hans oftast publicerade verk. Det kom till i ett skede när den icke-föreställande finländska konsten befann sig i ett brytningsskede och tog starka intryck både av den kinetiska OP-konsten och av popkonsten.

  Blomstedt utexaminerades från Konstakademins skola 1961 vid en tidpunkt då han rastlöst letade efter sitt eget uttryck. Insatt som han var i den moderna konstens olika fenomen hade han redan tidigt ratat föreställande motiv och helt övergått till att gestalta världen genom ett geometriskt bildspråk. Experimenterandet förde emellertid in konstnären i en återvändsgränd. År 1965 reste han till ön Formentera i Spanien för att fundera över sin framtid och för att finna ett eget uttryck.

  När Blomstedt återvände till Finland hade han i bakfickan med sig de visuella element som han sedan förädlade till sitt eget sätt att återge verkligheten. Allra först deltog han med fyra verk i De ungas utställning 1966, och det blev hans genombrott. Han fick mycket goda recensioner och Amos Andersons konstmuseum köpte in Belyst sammanställning till Konstsamfundets samlingar. Målningen återger svarta böjda linjer med runda avslut mot en varmgrå bakgrund. Linjerna och rundlarna inramas av en ljus kontur, som mot utkanten gradvis antar en gulaktig nyans. Resultatet är en illusion om självlysande linjer som skenbart organiskt fyller målningens yta.

  Linjerna och punkterna var någonting han hade med sig från Spanien. Det var ingen tillfällighet. Konstnären hade nämligen fördjupat sig två av den moderna konstens pionjärers, nämligen Wassily Kandinskys och Paul Klees visuella principer. Deras teorier handlade om visuella grundelement punkt och linje, deras dynamiska egenskaper och tidsdimensioner, samt deras betydelse för bildens komposition och rytm. Dessa tankar tillämpade Blomstedt första gången systematiskt i de verk han ställde ut på De ungas utställning. Dessutom tog han med element från kinetiken i Victor Vasarelys OP-konst, drag som framhävde bildens djupillusion och kromatiska övergångar från ljust till mörkt och från en färg till en annan.

  Förutom att Blomstedt funderade över bildens visuella element begrundade han det föreställande. De abstrakta geometrikerna hade strävat efter den rena bilden som saknade hänvisningar till den synliga. Människosinnet försöker emellertid tolka bildens abstrakta element som bekanta fenomen i vår erfarenhetssfär. Det fanns alltså en motstridighet i den rena icke-föreställande konsten. Många av Blomstedts verk från det sena 1960-talet är ett slags gränsdragning mellan det abstrakta och icke-abstrakta uttrycket. Även om hans målningar till stor del är icke-föreställande är deras element ordnade så att slutresultatet kan tolkas till exempel som ett landskap. I en intervju från 1967 sade Blomstedt att hans” målningar är koreografiska”, och på vissa av målningarna från slutet av 1960-talet har han ordnat sina bildelement så att de till sin dynamik ter sig som gester. Därför förvandlas de självlysande linjerna i Belyst sammanställning lätt i vårt sinne till ett slags lysrör, till den vardagselektronik som förekommer i våra hem. Med popkonstens lekfullhet utför de sina egna, rytmiska danskoreografiska gester.

  Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex

• 

  Jag II

  Carolus Enckell (1945–2017)

  2008, olja på duk, 185 x 185 cm 10/08

  Ibland händer det att man möts av ett konstverk , som en gång för alla får en att stanna upp. Så gick det för mig när jag såg Carolus Enckells stora målning Jag II år 2008. Sällan har jag sett en bild så laddad med ljus och kraft.
  Carolus Enckell (1945 – 2017) målade geometriskt strikt komponerade abstrakta verk, som fick värme av hans djupa insikter om färgernas egenskaper. På något sätt avspeglar verken också målarens reflekterande livssyn.
  Carolus Enckell är mycket väl representerad i Amos Andersons konstmuseums samlingar. När Café Amos i gårdsflygeln på Georgsgatan 27inreddes år 1999, beställdes också de platsspecifika väggmålningarna av Enckell.

  Texten skriven av Kai Kartio, senior rådgivare, Amos Rex