Petri Ala-Maunus
Petri Ala-Maunus föddes i Kuortane år 1970. Han studerade vid Kankaanpää konstskola 1990–1993 och vid Bildkonstakademin 2009–2011. Sin debut gjorde han på De ungas utställning i Helsingfors Konsthall 1992. I dag bor och arbetar han i Helsingfors.
Fantasiexempel på solnedgångens betydelse och popularitet i samtidskonstens historia
Petri Ala-Maunus
2009, olja på inbjudningskort, 35/09
År 1997 drabbades Petri Ala-Maunus karriär av en konstnärlig kris. Hans motivkrets vid den tiden, bl.a. imaginära självporträtt, ledde ingenstans. Det var ofta ont om pengar, och humöret var ideligen nedstämt. En dag när Ala-Maunus gick längs landsvägen mot Pispala i Tammerfors fick han en uppenbarelse: han fann solnedgångslandskapet. Solnedgången är kanske det mest klichéartade och uttjatade motivet inom konsten. Den är nära förknippad med romantiken, de rödflammande himlarna i 1800-talets landskapsmålningar, Joseph Mallord William Turners mystiska, disiga aftonrodnader och varför inte de böljande skyarna i gul-orange toner i Edvard Munchs Skriet. Solnedgången är också ett centralt motiv i så kallad hötorgskonst, där det är slitet och klumpigt. Som tema är den det mest sublima samtidigt som den representerar dålig smak, kitsch. Motivets värde beror långt på sammanhanget och naturligtvis på den konstnärliga kvaliteten.
Så tänkte även Petri Ala-Maunus. Solnedgången, den tråkigaste av alla landskapsformer, är precis vad man inte vill möta på en seriös konstutställning. Men varför inte måla motiv som spontant behagar ögat och som samtidigt är mer eller mindre självklara? Sagt och gjort. Snart hamnade den första sålda solnedgången på väggen hos en kritiker för en stor finsk dagstidning köpt från Målarförbundets konstförmedlingsutställning på Kabelfabriken. Därefter deltog Ala-Maunus i grupputställningar med sina små landskap med solen i fokus. Saker och ting började falla på plats, och utställningsmöjligheter dök upp. År 1998 var det Helsingforsgallerierna Pinturas och Katariinas tur. Museernas inköpskommittéer och bidragsgivande organ blev intresserade. Snart hade Petri Ala-Maunus slagit igenom. Nu var han en sann och respektabel solnedgångsmålare.
Som experimentell och nyfiken konstnär nöjde sig Ala-Maunus inte med att hålla sig till konsthistoriens trygga konventioner, utan avbildade sina solnedgångar på olika material och underlag. Han köpte ofta målningar på loppmarknader och använde dem som grund för sina egna verk. Ibland var underlagen regelbundna till formen, ibland oregelbundna; tidvis var materialen mycket ovanliga, toalettpapper och till och med sopor. Ofta tillsatte han övriga motiv i sina landskap. I en målningssvit rider Lucky Luke på sin häst Jolly Jumper om och om igen mot solnedgången. Alltsomoftast betraktade Ala-Maunus solnedgången med humor och ironi. Ändå var han seriös: ”Även om jag närmar mig ämnet ur ett konceptuellt perspektiv, gör jag inte narr av det, utan helt enkelt njuter av att måla”.
Ett slags klimax och slutpunkt för solnedgångarna var verket Fantasiexempel på solnedgångens betydelse och popularitet i samtidskonstens historia. Med detta verk deltog Ala-Maunus i Målarförbunds 80-årsjubileumsutställning Värt att måla, som hölls på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors år 2009. Arbetet består av 53 inbjudningskort till olika konstutställningar. På samtliga kort har konstnären ersatt det på kortet ingående konstverket med sitt eget solnedgångslandskap. Slutresultatet är en sprudlande kavalkad av uppmaningar att delta i vernissagen för olika solnedgångsutställningar, oavsett om konstnären är Kaarina Kaikkonen, Francesco Clemente eller Juha Sääski, eller om kontexten är den internationella Ars 06-expon eller konstcentrets årliga sommarutställning. Verket Fantasiexempel… är en sann ready-made utförd i en raffinerad collageteknik. Rikedomen ligger i motivets upprepning och den absurda humorn. Men Ala-Maunus är igen seriös: Varje solnedgång är omsorgsfullt målad och varje landskap är ett eget individuellt verk, det finns inte två likadana bilder trots att de alla har samma motiv: den nedgående solen och dess strålars reflektioner på himlen och i molnen. Amos Andersons konstmuseum drog sin egen slutsats och förvärvade verket till Konstsamfundets samlingar. Och konstnären, efter att ha målat samma motiv i 13 år, återgick aldrig mera till sina solnedgångar.
Text av Kaj Martin, intendent vid Amos Rex