Masterclass i litteratur är ett rum som sjuder av viljan att samtala om skrivande. ”Författarnas författare” Rachel Cusk gör autofiktionen till fälla, låter texten vara mystisk och litteraturen mer livsnödvändig än någonsin.
Berättelsen är död
Det förkunnades mycket död under årets första Masterclass i litteratur. Handlingen är död, sa Rachel Cusk. Berättaren är död, fortsatte den brittiska författaren – men karaktären är tillbaka, om än mer som en följd av tidens absurda individualism än ett gott tecken.
– Det blev speciellt, säger Philip Teir, programchef för litteraturfestivalen Helsinki Lit och, tillsammans med Konstsamfundet, arrangör av Masterclass.
Några månader tidigare hade han fått en inbjudan från Konstsamfundet. År 2025 vill de satsa på litteraturen, genom ett evenemang som lyfter fram litteraturen som konstform.
Konceptet är enkelt. Branschfolk – författare, översättare och litteraturvetare – får lyssna till en framstående författare och delta i minglet som följer efteråt. Platserna är begränsade till trettio och deltagarna väljs ut av Konstsamfundet och Helsinki Lit.
– Vi har valt författare som andra författare gärna vill höra och prata om skrivande med, säger Philip Teir.
Ett möte med författarnas författare
Först ut var Rachel Cusk, en typisk ”författarnas författare”, enligt Teir. Hon är uppmärksammad som en prosakonstens förnyare med Konturer-trilogin och sin senaste bok Parade. Jag var en av dem som fick träffa henne under en eftermiddag i Amos hem.
Rachel Cusk var rask, rolig och stenhård. Romanen, menade hon, är i grunden otillräcklig som konstform. Den bygger på ett system av litterära referenser där författare och läsare är bundna av tidigare verk.
Som litteraturstuderande och journalist antecknade jag frenetiskt, vilket nu kommer väl till hands. Cusk varnade för inflationen av förstaperson. Ett ”jag” ska endast användas när det inte finns andra val. Författaren bör söka det autentiska och originella, allt annat bör lämnas därhän.
Jag skrattade medan jag kände att allt jag skrivit hör hemma i soporna. Samtidigt undrade jag vad alla runt mig tänkte.
Malin Kivelä: ”Det gick inte att skriva fiktion”
– Cusk förändrade inte graden av autofiktion i mitt projekt, säger författaren Malin Kivelä, när jag frågar om hennes intryck.
Hon var då i slutskedet av arbetet med Naturhaverierna, en självbiografisk essäroman om en kvinnas försök att närma sig naturen.
Däremot satte Cusk ord på mycket som Kivelä tänkt på gällande litteratur och konst. I sina anteckningar från evenemanget hittar hon citatet ”of being a woman inside a woman’s body” – ett viktigt och rätt outtömligt tema, säger Kivelä och pekar på hur Cusk behandlar traumat av att existera i en kvinnokropp.
– Formen måste kännas som den enda möjligheten för att texten ska bli relevant. För min del gick det inte att skriva fiktion denna gång, det hade känts falskt, säger Kivelä.
Med Naturhaverierna tycker hon att hon rör det som Cusk pratade om genom att ge läsaren något oväntat och använda skam som ett verktyg i berättandet. Det har hon tänkt på särskilt efter att boken kommit ut, och mötts av både hyllningar och sågningar.
– Kanske är det underligt när formen inte följer det man är van vid? Kanske ska essäer vara lärda och leda till något tydligt? Kanske ska man inte skrika att man är femtio och kvinna för det är lite äckligt? Eller är det tvärtom fint?
Formen måste kännas som den enda möjligheten för att texten ska bli relevant.
Litteratur som abstrakt konst
– Ofta är man låst vid att vara begriplig och tydlig som författare, men Cusk såg det annorlunda, man behöver inte sträva efter att vara lättförståelig, säger Philip Teir.
Både han och Malin Kivelä tar upp Cusks intresse för en litteratur som får vara lika abstrakt som bildkonst.
Hon avundades hur en målning tillåts vara mystisk, abstrakt. Den får stå på egna ben. Den får gripa oss. Varför får inte texten vara självrefererande? undrade hon och kallade bildkonsten radikal. Alla konstnärer borde sträva efter att vara radikala, sa hon: Always cross the line.
Malin Kiveläs tankar fördes till dansen, kroppens erfarenheter och nyanser som sällan uttalas. Hon menar att det är författarkonstens styrka att med ord närma sig det som egentligen inte låter sig beskrivas. Hon arbetar med något liknande i sin nästa bok: ”en minimalistisk roman under försiktigt arbete.”
– Vad innebär det att skriva ur en röst som inte längre har något kvar, ingen berättelse, inget jag, knappt ens ett språk? Så oändligt intressant, säger Kivelä.
Litteratur är ingen underlig lyx
Enligt Philip Teir var det lika givande när Linn Ullman stod på tur. Då kretsade samtalet kring Ullmans senaste roman Flicka 1984, en biografisk bok där hon reflekterar över sin tonårstid, att skriva, vara ung, en dotter, och bli äldre, en mamma.
Nästa Masterclass i september blir det ett annat perspektiv, säger Teir. Då står John Ajvide Lindqvist, den svenska ”skräckmästaren”, på tur.
– Lindqvist är mer av en genreförfattare. Han kan prata mer Masterclass-aktigt om struktur och hur man skapar stämningar och så vidare. Det är själva hantverket, säger Teir.
Jag frågar Teir varför satsningen på litteraturen kräver framstående författare.
– Som skrivande människa tvivlar man ofta, svarar han. Därför betyder det mycket att samlas med andra som tänker likadant och höra någon som lyckats göra skrivandet till yrke.
– Hur mycket man tar åt sig av andras råd måste man själv avgöra. Det viktiga är att ingen i rummet ser litteraturen som en underlig lyx.
Visst kan det kännas som en lyx att få sitta i det rummet, men Teir jämför Masterclass med skrivarskolor och kritiken om att man inte kan lära sig bli författare.
– Skrivarskolor är viktiga just för att de ger en plats där alla tycker att skrivande är viktigt, säger han. För många är den på liv och död.
Malin Kivelä tar upp hur Rachel Cusk länge måste försvara sina åsikter och verk. I och med hennes berömdhet har det här ändrats, säger Kivelä.
– Det är skönt att uppleva att en kvinna som inte skriver mainstreamlitteratur har uppnått en position som tas på allvar, säger hon, och fortsätter:
– Det säger samtidigt något om själva livet som vi inte ofta hör uttalat. Litteraturen är inte död, inte alls!
Skrivarskolor är viktiga just för att de ger en plats där alla tycker att skrivande är viktigt.
Linn Ullmann:
Fem och ett halvt svar om skrivandets konst
Att våga vara osäker, styrka och börja om. För Linn Ullmann är det det som skrivandet handlar om, inte isolering i skrivkammaren.
Vad får man ut av ett evenemang som Masterclass och varför ska vi prata om skrivandet?
– Jag tror på värdet av att tala om vad som händer när vi skriver, vad som gör det svårt, vad det betyder att uppleva skrivspärr eller flow. Det är en påminnelse om att litteraturen aldrig är något man gör helt ensam. Man skriver som en röst bland många röster, levande och döda.
Finns det författare som varit särskilt viktiga för dig, eller inspirerat ditt skrivande?
– Jag tänker inte på skrivande i termer av inspiration, det ordet är omgivet av för många myter. Varför tror så många att författare måste vänta på inspiration? Eller att skriva är ett ensamt yrke? Författarskap handlar om arbete, inte om inspiration.
– Men alla seriösa författare är i en konstant dialog med andra verk. Det skulle vara oerhört tråkigt att skriva om jag inte var i den dialogen. De mest intressanta samtida författarna för mig arbetar med hybridgenrer. Inte strikta romaner, utan något som möter essä, konstkritik, självbiografi eller sagor. Dit hör till exempel Emmanuel Carrère, Rachel Cusk och Deborah Levy.
Du har själv arbetat med hybridgenrer, hur gör du för att hitta formen i ditt berättande?
– Det är en väldigt stor fråga. Jag tror att ett helt författarliv går ut på att försöka besvara just den frågan: hur hittar man formen för det man skriver? Det är själva kruxet. Lydia Davis uttryckte det ungefär så här: att skriva handlar om att ge erfarenhet form.
Hur vet du när du hittat rätt form?
– Att skriva är ett evigt lyssna, skriva, stryka, lyssna – och du vet aldrig säkert. Det handlar om att våga vara osäker, att börja om när det blir fel. Är man säker hela tiden finns det snarare skäl att vara orolig. Det säger jag också till mina studenter, jag har en kurs som går över ett år och första dagen sa jag: jag vill att ni ska vara mindre säkra när ni är klara med kursen.
Har du något skrivprojekt på gång
– Jag är författare, så det har jag. Kring kvinnliga konstnärer genom tiderna, men mer kan jag inte säga.
Tar undervisningen tid från ditt skrivande?
– Poeten Louise Glück sa något fint i en intervju: att det är så mycket viktigare att säga ja till livet än att säga nej. För skrivandets skull, men också för att vara en anständig människa. Jag försöker leva efter det. Att säga ja till att undervisa, att ha det här samtalet, att vara med min gamla mamma, med mina barn. Jag tror inte på idén om det stora geniet som låser in sig i ensamhet för att skriva. Det är inte där det viktiga sker. Att undervisa tar mycket tid, men det är oerhört viktigt.
– Så, säg mera ja, mindre nej! Ja, jag kan gå i det där demonstrationståget. Ja, jag kan läsa den där långa artikeln om klimatet. Det som har med tänkandet och levandet att göra, det har också med skrivandet att göra.