Har jag blivit så här dålig på att koncentrera mig? Eller är jag rädd för vad som händer om jag faktiskt gör det?.
*
Ögonen rymmer. Jag kan inte riktigt beskriva det på ett bättre sätt. De rymmer över tidningssidan vid frukostbordet, över boksidan i jordglobslampans sken medan jag väntar på att fyraåringen ska somna, över flödet på skärmen när jag tar en ”kvalitativ paus” från arbetet.
Egentligen sitter ögonen givetvis kvar under varsitt ögonbryn, men blicken glider på en såpig yta. Jag registrerar bokstäver och ord, men märker ideligen att innebörden inte fastnar, att jag måste börja om eller ge upp.
Har jag blivit så här dålig på att koncentrera mig? Eller är jag rädd för vad som händer om jag faktiskt gör det?
Den omedelbara frågan blir då: finns det ett samband mellan vår tids rädsla för emotionellt engagemang, och vår tids motvilja för läsning?
Jag blir frustrerad när folk säger att de inte läser tryckta böcker längre, att det är för svårt, att de numera bara kan ta in berättelser i form av ljud eller bild. Det känns ungefär lika obegripligt som om någon skulle säga till mig att den inte längre ingår i kärleksrelationer, att det blivit för krävande.
Så fort jag skrivit ovanstående mening slås jag emellertid av att folk ju säger det hela tiden. Inte så rakt, och inte alltid om sig själva, men när jag talar med (i synnerhet) kvinnor i dryga 30-årsåldern som försöker dejta (i synnerhet) män är det ett återkommande vittnesmål:
Två personer har etablerat en kontakt, till synes för att båda är ute efter att tjusas och uppslukas, men så fort relationen förutsätter engagemang (som inte behöver vara större än att ”vilja ses igen”) hänvisar den andra parten till att pressen är för stor och drar sig undan.
Jag vill läsa, men jag vill också konsumera allt som finns på internet.
Jag vet att det finns undantag. Jag vet att många också bär på upplevelsen av att inte ens komma så långt som till ett avvisande på den grymma dejtingscenen. Men den här rädslan för att ge sig in i något – som är på en mycket mer extrem nivå än den svenska ”kanske”-mannen (som ingår i en obestämd men ändå långvarig relation) – är otvivelaktigt en trend.
Enligt essäisten Jean Garnett i ”The trouble with wanting men” (The New Yorker, 21.7 2025) tar den sig bland annat uttryck i att män uttrycker att de inte ”kan” uppfylla förväntningarna som kvinnorna de dejtar ställer på dem (förväntningar som att svara på meddelanden, bekräfta planer, dyka upp), i stället för att säga att de inte vill. Eller, så säger de ”I want to be with you, and I want everything everywhere all at once.”
”Vad är det för fel på män?” är en frestande reaktion, men det får bli ett ämne för en annan text. Byter man ut relationer med människor mot relationer med böcker är det nämligen definitivt inte bara män som uttrycker saker i stil med ”jag önskar att jag kunde läsa mer men jag kan inte”, eller, ”jag vill läsa, men jag vill också konsumera allt som finns på internet”.
Den omedelbara frågan blir då: finns det ett samband mellan vår tids rädsla för emotionellt engagemang, och vår tids motvilja för läsning?
***
Nu kan någon invända att folk ju minsann engagerar sig i en hel del – de följer träningsprogram, sträckkollar serier, uppgår i nätgemenskaper. Men jag vill insistera på att det finns en skillnad mellan att hänge sig åt att följa en färdigt utstakad mall, och att hänge sig åt något med den radikalt osäkra utgången som såväl bokläsning som kärleksrelationer innefattar. Att ge sig in i något som bjuder ett visst motstånd, samt risk för besvikelse, är något annat än att ägna sig åt något med (åtminstone till synes) kontrollerbart resultat (”jag kommer vara hyfsat underhållen i x antal timmar”).
Men för att fortsätta låna formuleringar ur Garnetts dejtingessä: ”Isn’t that what desire is? A site of potential disappointment?” Det vill säga, om man vill eliminera risken för besvikelse, kommer man också att eliminera lusten. Och hur korrumperat ”lust” än blivit i dagens njutningsbesatta kapitalistiska maskineri är det ändå där jag tror vi måste gräva för att få fatt i det som är läsningens meningsfulla funktion, såväl på personliga som politiska plan.
Om man vill eliminera risken för besvikelse, kommer man också att eliminera lusten.
Susan Sontag skriver i ”Against interpretation” (1964) att vi snarare än att tala om läsning som hermeneutik behöver en ”erotics of art”. Det vill säga, vi kan inte bara se boken som något som ska avtolkas, som man kan extrahera information eller känslor från rakt av. Det är rent av att göra våld på den.
Ett alternativ, tänker jag, är att boken får vara något som läsaren ger sig in i en relation med – en relation vars utgång inte är förutbestämd, men där det finns chans att förstå och känna nya saker.
I ”On style” (1965) utvecklar Sontag resonemanget genom att dra en skiljelinje mellan pornografi och konst, där det förstnämnda går ut på att manipulera fram en viss reaktion, medan det sistnämnda handlar om att framkalla dynamisk kontemplation – vilket förutsätter att läsaren själv dels vågar ge sig hän, dels bevarar en egen integritet i relation till det lästa.
Tyvärr tror jag att vi lever i en tid då vi blivit väldigt vana – och bekväma – med att hellre låta oss manipuleras än uppmuntras till att kontemplera. Det beror inte primärt på att många väljer att ta till sig kultur i form av bild och ljud i stället för text, utan att kulturen vi tar till oss är tänkt att sträckkollas eller -lyssnas på. Alltså skölja över oss och manipulera fram vissa reaktioner – skratt, gråt, spänning – beroende på vilka sökord man använt.
Det går att läsa böcker på det sättet också, om man håller sig till strömningstjänsternas algoritmer och Booktok-etiketter.
På samma sätt uppmanas vi förhålla oss till människor i dejtingvärlden: tänka ut på förhand uppställda kriterier, ge folk en chans eller två, och raskt gå vidare om de inte genast frammanar den förväntade reaktionen.
****
Motståndet som uppstår när jag försöker fästa blicken på en boksida efter en dag bland flöden tror jag alltså inte kommer sig av en oförmåga att avkoda text. Det uppstår eftersom litteraturen förutsätter något annat av mig, precis som en person som vill komma in i min vardag.
Och eftersom vår omgivning fått oss att tro att vi ska söka det kontrollerbara och rygga för det oförutsägbara är det på flera sätt naturligt att reaktionen till både boken och den potentiella relationen blir ett nej tack.
På ett personligt plan är det här tragiskt eftersom det får oss att låsa in oss själva i en värld dikterad enligt pornografins, i stället för konstens och kärlekens, lagar. På ett politiskt plan är det tragiskt eftersom pornografins manipulerande form ligger väldigt nära fascismens sätt att operera. Individer som hellre vill bli medsvepta än verka i världen utgående från ett eget, dynamiskt perspektiv är tacksamma verktyg för fascismens rörelse.
Den som inte står i kontakt med sin erotiska kärna är mer benägen att låta sig nöjas med manipulativ underhållning.
Men att ha ett ”eget, dynamiskt perspektiv” är skrämmande, det kräver att man inte bara vågar stå i relation med andra människor och texter, utan även med sig själv. Vilket är något många av oss gärna undviker, vår förment narcissistiska samtid till trots. Därför säger många hellre att man inte ”kan” ge sig in i relationer, än funderar på vad man faktiskt vill.
Även här skulle det behövas mer erotik, om vi med Audre Lorde i ”Uses of the erotic” (1978) förstår det erotiska som en kontakt med sina inre begär som är möjliga att dela med andra. I den här kontakten finns en medvetenhet om hur njutnings- och glädjefyllt livet kan vara, och hur meningslöst det är att sträva efter något mindre än den här glädjen – vare sig för egen eller för andras del.
Med andra ord är den som inte står i kontakt med sin erotiska kärna mer benägen att låta sig nöjas med manipulativ underhållning, medan den som vågar möta världen inifrån kommer att kräva både bättre konst och ett bättre samhälle.
*****
Alla människor ska man förstås inte dejta, och alla böcker är inte värda att läsa till slut. Men mer mod, mer nyfikenhet och mer ihärdighet gällande så väl människorelationer som läsning kan faktiskt vara en förutsättning för att verka för en mer antifascistisk värld.
Även om – eller just för att – risken för krossade hjärtan och tråkiga böcker inte försvinner någonstans.
Ylva Perera är litteraturkritiker och forskare