Med sylvass analys och sprakande humor som sina vapen drar Taika Mannila en lans för det flickiga och feminina inom konst, populärkultur och samhällsdebatt. Hon är illustratör, DJ, podcastare, konstnär och debuterande författare som är på ett uppdrag att göra läsandet hett igen.
Det är svårt att sätta en etikett på Taika Mannila, även för henne själv.
– Jag har haft mycket ångest över min yrkesidentitet. Länge kunde jag inte tala om mitt arbete utan att skämta bort det jag gjort och tala nedvärderande om mig själv. Jag har gjort så många olika saker, jag tror det handlar om att jag varit rastlös och samtidigt desperat efter att hitta ett sammanhang där jag kunde känna igen mig, säger hon.
Just nu jobbar hon på sin debutroman och samtidigt ska hon skapa en finlandssvensk bokklubb online.
– När min debutroman kommer ut hoppas jag att kunna så småningom titulera mig själv författare, och ha en klarare självbild.
Mannila är en konstnär med många uttryck, och hon har länge tvingats försvara det. Inte minst i relationer.
– Mina killar har varit avundsjuka på att jag vågar så mycket. Män har sagt till mig rakt ut att det är oattraktivt att jag sysslar med så många saker. För dem är risken att misslyckas – eller ännu värre, att verka pinsam – den största rädslan. Det heter ju att killar är rädda för att tjejer ska skratta åt dem och tjejer är rädda för att killar ska döda dem. Man har ju lite andra rädslor där.
Har du inte en egen bokklubb, är du antagligen inte het!
För Mannila är det pinsamma vägen till något nytt och hon nämner popstjärnan Addison Rae som ett exempel: hon blev hånad, men tog sig över cringe-berget till coola landet.
— Jag känner igen det så väl. I Finland är vi så rädda för det nya, okända. De som bestämmer om finansiering vill att nåt ska vara bevisat och mainstream innan de vågar satsa, i rädsla för att göra bort sig. Där är svenskarna mycket bättre, de vågar ta risker och tänker hela tiden ”vad är nästa grej, hur kan vi vara med och skapa det”?
Boken, den nya statusprylen
Taika Mannilas konstnärskap är färgat av ett slags hyperfeminint motstånd. En ömsint dissektion av skönhetsideal, sociala normer och det hon själv kallar kvinnliga överlevnadsstrategier. Där konstnären Cindy Sherman använde det feminina som en slags maskerad som avspeglar manliga förväntningar, tänker Taika Mannila att den stereotypa bimbokaraktären driver det feminina så till sin spets att den fungerar som en sköld mot den manliga blicken.
– Jag vill undersöka hur femme-representerande personer navigerar i världen. Sarkasm och humor är viktiga verktyg. Som yngre fick jag höra att de här frågorna inte var intressanta, att kvinnoöden inte var viktiga. Men nu tillåter jag mig själv att stanna kvar i dem, att jobba med dem. Och det har också fört mig tillbaka till litteraturen.
Efter flera år av lästorka började hon läsa igen. Genom studier av kvinnligt författarskap, från Finland och internationellt, fann hon en ny kanal för sitt skapande: litteraturen och bokklubbar.
– Det är en så kul tid just nu när böcker har blivit heta! Kändisar som Dua Lipa har sin bokklubb, supermodellen Kaia Gerber har sålt merch med texten “I’m hot but I can read”. Det är en trend jag både driver med och älskar. Min bokklubb blandar humor med riktiga samtal om litteratur. En av mina slogans är: ”Har du inte en bokklubb vid det här laget så är du antagligen inte het.”
50 nyanser av pink
Taika är både insider och outsider i kulturvärlden, vilket gjort att hon kan både jobba som influencer och driva med yrket på samma gång.
– Jag har själv fått mycket kritik för att jag inte är tillräckligt trovärdig, precis som jag själv dömt ut vissa fenomen som inte tillräckligt ”creddiga”. Jag har nu lärt mig att se nyanser i sådant jag dömt hårt, till exempel influenceryrket. Nu tänker jag att det är en jätteintressant grej som jag kan använda i min konst, undersöka det och kommentera det. Jag kan vara en del av det och samtidigt kritisera det, det är inte bara hat och bojkott utan det finns så många nyanser av grått – eller pink, om man vill se det så!
Jag vill undersöka hur femme-representerande personer navigerar i världen. Sarkasm och humor är viktiga verktyg
Hon medger att personen Taika Mannila, konstnären Taika Mannila och helhetskonstverket Taika Mannila flyter ihop. Hon beskriver sitt konstnärskap som ett sätt att överleva, inte en medveten varumärkesstrategi.
– Jag har inte haft ett tydligt framtidstänk. I vissa perioder har jag inte ens kunnat föreställa mig att jag skulle fylla fyrtio. Konsten har varit min väg ut ur situationer jag inte klarat av. Den har visat mig att det finns alternativa sätt att leva.
Depressionens estetik
I hennes konst finns också ett intresse för depressionens estetik: att romantisera smärta, göra något vackert av något som är ohyggligt mörkt.
– Min roman är en sad girl-saga om tjejer som är kära i samma person. Man kan se den som en förlängning av mina gamla dagböcker från lågstadiet, där jag skrev sida upp och sida ner om klassens snyggaste kille. Kvinnlig besatthet är ett återkommande tema för mig. Jag håller med John Waters när han säger: “Without obsession, life is nothing.” Jag behöver alltid ha något att vara besatt av.
Jag vill bygga en plattform som möjliggör diskussion kring litteratur på ett roligt sätt.
Mannilas bokklubb kom ut som en substack våren 2025 och hon siktar på att lansera den på tiktok eller Instagram under hösten.
– Jag vill bygga en plattform som möjliggör diskussion kring litteratur på ett roligt sätt. Jag tipsar om böcker och skrattar med den internationella trenden att det är trendigt och sexigt att läsa, beskriver hon sin vision, och tillägger: jag vill också komma in i den finlandssvenska litteraturbubblan.
Trots att läsandet fått den här nya, sexiga statusen så är Taika Mannila medveten om att läsandet minskar bland unga.
– Jag vill gärna bredda på synen på läsandet och nå unga på ett underhållande sätt. När jag började studera försvann läsandet från mitt liv, jag önskar att jag hade haft någon då som hade tipsat mig och gett mig gnistan att läsa.
Så här blev jag Taika Mannila:
”Jag har alltid haft ett behov att rita. När jag var fyra år byggde min mamma en studio till mig i vårt hem i Göteborg. Där lärde jag mig att konst var mitt sätt att uttrycka mig. I skolan drogs jag till både samhällsfrågor och idoler, och insåg att konsten kunde vara ett sätt att kommentera samtiden. Därifrån har en konstnärsidentitet sakta men säkert formats.
Jag identifierar sig som finlandssvensk, trots att mina föräldrar är finskspråkiga. Jag vet inte vem jag hade blivit om jag inte varit finlandssvensk. Det sammanhanget har gett mig så mycket.
I min konst är jag främst intresserad att forska i feminina och hyperfeminina överlevnadsmetoder, samtidigt som jag vill kommentera min samtid. Det är och har varit lätt att se ner på en viss sorts kvinnor. Jag är rädd för att hur starkt kvinnohatet alltjämt är, men det gör mitt arbete desto viktigare. Vi har inte nått jämställdhet ännu, feminismen har verkligen inte gått för långt.”