I / III

Min mamma lyssnade på Beethovens femma när hon var arg. Min pappa satte på Dixielandjazz när han var glad. Det var på något sätt en självklar del av livet – att man lyssnar på ett visst stycke för att man var känner på ett visst sätt. Ingen satte ord på det, det bara var så.  

Också jag hade min musik: jag satte på Carmens ouvertyr och kröp in under Pappas skrivbord för att få vara ifred med det ordlösa vilda som virvlade tungt i mig. Jag var kanske fyra år gammal och jag hade inte ord för sådana känslor. Rimskij-Korsakovs Scheherazade lät mig bli en flammande eldslåga som dansade omkring i vardagsrummet och när jag ville ha en skrämmande saga satte jag på Dvořáks Middagshäxa.  

Det fanns musik för allt, och på samma sätt som böcker var mina vänner var musik en nödvändig del av livet. Det talades om musik omkring mig, men för mig var det en intim sak, något man kunde dela men inte tala om. Som en soluppgång. 

Allra minst kunde man tala om sorg. Men när jag lyssnade på Ol’ Man River, så gjorde jag det för att höra orden ”…I’m tired of living, but scared of dying…” Jag var kanske sex år gammal, kanske yngre, men de orden klingade i mig, de kändes sanna. Och nödvändiga. Att någon sade så – för det fanns ingen skillnad mellan det talade och det sjungna – var som en stor lättnad. Det ordlösa kunde sägas i en sång, fick form och det ogripbara blev något kännbart. 

II / III

Vi flyttade till Finland när jag var kring åtta år gammal. Det var att slitas ifrån allt jag varit en del av –människorna, språket, landskapen– hela den sinnenas värld man omedvetet är en del av. Smärtan skulle inte uttryckas, det var utsagt och klart. Sorgen fick inte ges någon plats som familjemedlemmarna kunde ha samlats kring. Men vi hade alla våra egna nycklar till tårarnas och längtans dolda rum: jag tror det kunde ha varit en solopiano-LP som hette ”Träumerei” för min syster och Schuberts stråkkvintett i C-dur för min mamma, men vi talade ju inte om sån’t, så jag vet inte. Vad jag dock visste, var att jag behövde gråta, jag behövde få känna längtans molande värk i bröstet och jag behövde få dansa vilt, osedd. Småningom, när jag blev tonåring, behövde jag få känna en ljuv hunger som en glöd i hela kroppen. Allt detta som fanns, som blev kännbart enbart i musik. Jag vet inte vem jag skulle vara utan Aretha Franklin, Mozart, Beatles, Joni Mitchell och alla de människor, vänner och bekanta som delat sin musik med mig och därmed givit mig flera nycklar till mina egna känslor. 

När jag stöter på förakt eller oförståelse för musikens betydelse idag tänker jag på benflöjten funnen i en grotta i Tyskland. För ca. 40 000 år sedan satt någon och borrade eller täljde hål i gåsgamens radiusben för att skapa en flöjt. Det kan inte ha varit lätt: benet är inte tjockt, verktyget – stickeln – måste kanske skapas för detta precisionsarbete, mat måste skaffas, skydd byggas, vatten hittas och eld vaktas. Ändå använde någon otaliga timmar på att skapa en flöjt, något att blåsa melodier ur. Hur många ben från olika byten innan just detta specifika, ihåliga ben hittade till flöjtmakarens händer? Hur många hål blev borrade innan den rätta mängden hål – 5 – placerade på rätt avstånd från varandra för att luften blåst i den skulle förvandlas till toner? Toner man oändligt mycket senare skulle komma att kalla den pentatoniska skalan. Musiken hade en ritualistisk betydelse och ledde till större nätverk av kommunikation mellan olika familjegrupper. Enligt vissa forskare är sammanhållningen i en grupp avgörande för dennas överlevnad. Musiken stärkte sammanhållningen och på så sätt var flöjten ett vapen i kampen om överlevnad som gav Homo sapiens sapiens Cro-Magnon övertag över Neanderthalarna. De tycks ha förstått att tonerna som svävade ur flöjten var lika viktiga som källans vatten. https://youtu.be/DC8Iv2AamrE?si=J5qYs06fL88ygQPL