Att skriva en låt om hopp (och konstens ambi­valenta makt) 

Amos Andersons fonds sångtexttävlings vinnare Zacharias Hägerstrand snackar skrivande, musik, politik och spirituella över­tygelser.

Musik som smörjmedel

– Du vet hur det finns secondary smokers? Om det finns secondary listeners, så tror jag det. På grund av mina syskon. 

Vi sitter på Hägerstrands favoritantikvariat, Antikvariat Sofia, för att tala om Om sången är buren, han tävlingsbidrag, och även om hans förhållande till musik i stort.  

– För mig har musiken kanske främst fungerat som ett smörjmedel för tänkande, säger Hägerstrand. 

Den har alltid varit närvarande, inte minst med en pappa som är musiker. Artister som Elliot Smith har haft ett stort inflytande, och därtill gillar han Death Grips, Charli XCX, Brian Eno och Nine Inch Nails, ”förstås”. Men när han var liten hade han få favoriter, förutom en fas då han bara ville höra Crazy Frog. 

– Vilket är lite galet, upplevelsen jag fick av det var inte som när man lyssnade på bra musik. Det var någonting annat. 

Vad det andra var har förblivit oklart, men han minns hur han avskydde vissa låtar. 

– Mamma Mia av ABBA var fruktansvärd. Sen fanns det en låt om Pinocchio som hade samma inverkan. 

Menar du Sås o Kopps? 

– Det är mycket möjligt. Jag blev vansinnigt ilsken av det. Men vrede är ju trots allt en ganska livgivande känsla. Det kan aktivera en. 

Få igång skrivlusten?  

– Ja, absolut. 

Hoppets olika betydelser 

Vinnarlåten till trots är Hägerstrand ingen musiker. Han är en skrivande människa – dikter, pjäser, filmmanus, noveller, och ja, en del sångtexter. 

– Ironiskt nog är dikter sånt jag läser upp för andra människor, och låttexter sånt som andra aldrig får höra. Men det har hänt att jag har skrivit en dikt, och sen när jag läser upp den har toner dykt upp i huvudet. Då är det en låttext. 

Bidraget till tävlingen skrevs dock uttryckligen som låt, och under premissen att uttrycka hopp. 

– Jag skriver vanligtvis inte särskilt glada texter, så att skriva en hoppfull text för dessa tider tyckte jag var en bra utmaning. 

Hägerstrand säger sig vara ganska desillusionerad med ”hela idén med att konst hjälper folk att gro sin empati”. Konst kan inspirera fruktansvärda saker, säger han, men även det är viktigt. Han har själv förändrats på djupet av konst. Filmen Whiplash är ett exempel: först beundrade han lärarens brutala ideal, men efter att ha läst Simone Weil insåg han hur destruktiv hans egen syn varit.  

– Jag insåg hur ointresserad jag hade varit av vad lidande verkligen innebär. Jag ser ideal först som självpålagda krav, som man misslyckas med och efter det projicerar på sin omgivning. 

Förändringen har för honom inneburit att mjuka upp. 

– Att sitta med en gitarr, sjunga med till Nalle i Blåbärskogen, eller gå på technoklubb. Det finns gemenskap där. De här grejerna är lika mycket konst. 

Hägerstrand kallar att skriva Om sången är buren en balansgång. Han ville skriva om lidande utan att det blir enbart lidande. Som filosofistuderande reflekterade han på hoppets olika betydelser: 

– Å ena sidan finns en form av hopp som hjälper oss utstå vårt lidande, å andra sidan finns ett hopp som blickar framåt, och sångtexten var skriven med en större betoning på den senare, mera aktiva formen. 

Texten berör klimatkris och krig, men uttrycker framför allt hans spirituella övertygelse. Han tror inte att sångerna försvinner. 

”Om sången är buren och orden är malmen / En liten bit av världen fångas in / Så fångas inte rytmen eller anden”, citerar Hägerstrand sin refräng. 

– Man kunde säga att jag tror på en slags spöken, men inte vålnader, utan mer som skuggor eller minnen som stannar kvar i den här världen. 

Längre än så vill han inte gå, för att undvika att bli pseudovetenskaplig. 

– Jag hoppas att folk sjunger den, och att andra inspireras. Om det också ger lite mer hopp, ser jag det som ett värdigt arbete. 

Jag hade en egen melodi och är lite av en demon­regissör, men det är en fantastisk grej att släppa taget om sina verk.

Konstnärliga samarbeten  

Låten har blivit tonsatt av Emma Raunio. Hägerstrand säger sig vara väldigt nöjd med vad hon har gjort. Hon har gett den en nyans som han inte hade sett. 

– Jag hade en egen melodi och är lite av en demonregissör, men det är en fantastisk grej att släppa taget om sina verk, att se någon annan bearbeta någonting som man har lagt grunden för. Man blir liksom förfrämligad från det. 

Har det skapat en vilja hos dig att samarbeta med andra människor? 

– Jo, min pappa och jag håller faktiskt på och jobbar lite med ett par sångtexter jag har skrivit. 

Så kanske dina sångtexter snart kommer bli såna andra får höra? 

– Vi får se. Om jag pallar att uppträda med dem. De är ett direkt publikfrieri. Jag skulle spontant säga att det passar för brådmogna tonåringar som upplever sig missuppfattade av världen. Med en viss förkärlek till det mörka. Jag har inte så många siffror på hur många det kan vara. 

…Det låter ju som en ganska stor skara? 

– Ja, i svenskfinland dock. Och kanske folk som kommer dit för någonting annat. 

Hägerstrand vet inte riktigt vad sångerna ska framkalla, och att det finns en viss intimitet och kontaktsökande i sånger som han för tillfället har ganska svårt med. 

– Men man ska aldrig säga aldrig. 

Och inte vara så självkritisk, som du sa. 

– Nej. 

Jag lämnar Zacharias Hägerstrand för att grubbla på det, njuta av att han vunnit en skrivtävling, och leta efter något nytt att läsa i antikvariatet.