Mossjättarna kom till ett vintrigt Finland
Mitt i snöfallet reser sig några enorma gröna gestalter. Glaspalatstorget får besök av Kim Simonssons mossjättar. De stannar i Helsingfors från slutet av april till oktober, därefter åker de vidare till sin nya hemvist, Söderlångvik på Kimitoön, där de stannar permanent från och med våren 2025.
Fyra jättar kommer att inta Glaspalatstorget i Helsingfors den 29 april och stå där i sex månader framåt. De ser ut att vara täckta av mossa, precis som Kim Simonssons tidigare mosstatyer, och är drygt fyra meter höga. Jättarna är ursprungligen ett beställningsarbete av en förening, Lille3000, i den franska staden Lille. Föreningen ordnar konstevenemang, och det var inför en utställning 2022 som jättarna beställdes. Kim Simonsson blev kontaktad av en belgisk kurator inför utställningen.
– Kuratorn frågade om jag kunde göra skulpturer, eftersom de brukar ha ett skulpturprojekt längs festivalens huvudgata. De ville ha tio skulpturer som var ungefär fem meter höga. Jag funderade på saken ett par dagar, och kom fram till att det inte är möjligt att göra tio fem meter höga skulpturer på ett år.
Simonsson meddelade att han inte tror att det lyckas, men kuratorn övertalade honom att det nog är möjligt. Och det var det.
– Det här var i mars, och under sommaren gjorde jag tio modeller som jag skickade till beställaren på hösten. I januari började de göra dem och vernissagen hölls i början av maj.
Eftersom temat var utopier, bestämde sig Simonsson för att göra figurer som lever i ett utopiskt samhälle.
– Jag kom på att de har olika uppgifter, så jag gjorde bland annat en filosof, en samlare, en skulptur som heter Bringaren av ljus, som har en lampa på ryggen.
De fyra som nu ställs ut i Finland är Vandraren, Samlaren, Vänskap och Bringaren av ljus. Skulpturerna tecknar finskt teckenspråk.
– Jag funderade på vad skulpturerna skulle kunna göra med händerna, och då gav jag dem en funktion. Jag ville också hitta på något lite nytt. Min son har Downs syndrom, och när han var sex månader började vi med talterapi och teckenspråk.
Kim Simonsson har gjort modellerna till skulpturerna, medan en skulptör på plats i Lille har gjort grundformen med hjälp av en maskin enligt Simonssons modell. Skulpturerna är gjorda av polystyren, och ytan är av glasfiber. Inuti finns tung metallarmatur. Glasfibern gör att skulpturerna blir väldigt hållbara, men det krävs mycket slipning för att få rätt yta. Utanpå glasfiberlagret finns ännu en sammetslen yta. För att skapa den använder Simonsson en teknik som kallas flockning. Samma teknik används för att få till den sammetslika insidan på exempelvis smyckeskrin.
Simonsson åkte till studion i Lille när den första skulpturen, som kallas Filosofen, var fem före färdig.
– Den var flockad, men inte lika jämn i ytan som mina, och ögonen var inte riktigt som jag ville ha dem. Jag fixade ögonen – de är jätteviktiga – och berättade för skulptören hur jag ville ha det. Nästa skulptur som jag såg var Vänskap, och den var jättefin. Då tänkte jag att det här nog blir bra.
Hela projektet innebar en hel del spännande moment för Simonssons del.
– Det var ganska stressigt med tanke på att det var tio skulpturer som är 4,5 meter höga. De stod längs en huvudgata i en storstad, och dit kom konstmänniskor från hela världen för att se på dem.
Att skulpturerna har en flockad yta innebär vissa utmaningar, speciellt i Lille ställde det till vissa problem. Den färg som Kim Simonsson har använt på mossfolket är nämligen menad för inomhusbruk.
– Arrangörerna hade aldrig använt flockning, och jag sade att ytan inte tål UV-ljus. På gatan i Lille där de ställdes ut, skiner solen hela dagen. Men arrangörerna lugnade mig och sade att de har använt ett annat material som fungerar. Efter två veckor bleknade ändå alla skulpturer, och det visste jag att skulle hända.
Skulpturerna hade fått en ljusare yta.
– Det var helt fin UV-patina, som man kan fixa med neongult sprej. Arrangörerna löste problemet så att de målade de utställda skulpturerna nattetid – så viktigt var det.
Glaspalatstorget och Amos Rex är en mellanstation på väg till Söderlångvik
Efter att skulpturerna ställdes ut i Lille har de tvättats och målats om på nytt.
– De blev jättesmutsiga där, och efter att de målats på nytt har de inte riktigt samma färg, men den är ganska nära.
Det gjordes sist och slutligen elva skulpturer, som föreningen ägde. De fyra som nu kommer till Finland har Konstsamfundet köpt. Inför festivalen skapade Kim Simonsson en berättelse om att skulpturerna hade vandrat till Frankrike från skogarna i Finland.
Det var Kai Kartio, tidigare museichef och nuvarande senior rådgivare för Amos Rex, som tog initiativet till att Konstsamfundet köpte skulpturerna.
– Jag har följt Kim Simonsson länge, och har varit en beundrare av hans små keramikfigurer, som under årens lopp har utvecklats och fått olika färg och form. Jag visste att han hade experimenterat med större skulpturer. Det finns till exempel en stor flicka på Hagalunds metrostation, men jag tyckte inte att han riktigt lyckades där med steget från små figurer till större.
Kai Kartio hörde om beställningen från Lille, och åkte dit för att se skulpturerna när de väl var färdiga.
– Då blev jag övertygad om att han faktiskt hade lyckats förvandla formspråket som han gjort ganska fulländat i de små figurerna, till att fungera utomhus i jättestora mått. Vi har redan en tid funderat på vad vi kunde ha på Glaspalatstorget, och då slogs vi av tanken på att ta hit några av jättarna.
Det som Kai Kartio såg i Lille var något annat än det som publiken kommer att få se på Glaspalatstorget och i Söderlångvik.
– I Lille var det annorlunda. Där stod jättarna på mycket höga socklar – för att skydda dem. Nu kommer vi att ha dem på socklar, men det är låga socklar. Vi hoppas att folk tycker om dem så pass mycket att de också respekterar dem. Men det här är ju en kalkylerad risk naturligtvis, säger Kai Kartio.
– Den storyn passar ganska bra nu när de kommer tillbaka till Finland, och ställs ut i Helsingfors, för att sedan hitta hem tillbaka till Söderlångvik.
Eftersom jättarna kommer att stå ute vid Glaspalatstorget i ett halvt år, kommer de att uppleva olika väder och förhållanden, precis som i Lille.
– Det är meningen att de patineras, och sedan när de kommer till Söderlångvik är det meningen att de blir en del av skogsmiljön. Det kommer att börja växa mossa på dem, de bleks av solen och sköljs av regnet och det byggs kanske fågelbon på dem. De ska så småningom bli en del av naturen på Söderlångvik. De kommer inte att förmultna, eftersom de är gjorda av glasfiber, men ytan ska förskogas och den processen får gärna börja här i Helsingfors, säger Kai Kartio.
Vad är det i jättarna som tilltalar dig?
– Jag är fascinerad av Kims fantasivärld överlag, och jag tror att den kan vara fascinerande för alla. Där finns någonting sagolikt, som tilltalar den här lilla pojken som aldrig har blivit vuxen inom mig, och jag tror inte att jag är helt ensam om det här. Och de är ju barn, de där skulpturerna, de är mossjättebarn.
Konstsamfundet köpte de fyra skulpturerna av föreningen i Lille till självkostnadspris.
– Vi är väldigt glada, eftersom de på föreningen i Lille har varit mycket hjälpsamma och det har varit ett fint samarbete.
Eftersom jättarna är – jättar – var det vissa utmaningar att få dem till Finland.
– Det var ingen enkel grej att få hit dem. De kom på lastbilsflak till hamnen i Tyskland, och därefter tog de båten i lastbilar över till Finland. För transporten måste man också bygga metallburar där jättarna fästes.
En av de fyra skulpturerna kommer att placeras på Glaspalatsets terrass, och de tre andra placeras bland kullarna på Glaspalatstorget.
– Folk kommer att fundera på vad det är för konstiga gröna jättar som finns där, och vad de håller på med. Jättarna har en vänlig framtoning. De kommunicerar på teckenspråk och har utrustning; en har skidor, en annan en lampa och en tredje har en groda och en hare i famnen. Det kommer att finnas en QR-kod som man kan scanna så man får veta mer om jättarnas mytologi.
Valborgsfest med jättar, ballonger och gratis glass
Den 29 april blir det vernissage för mossjättarna på Glaspalatstorget, och samtidigt är det första gången som Glaspalatstorget tas i bruk för evenemang.
– När Kulturkasernen stod klar i november ifjol var det en lite dålig tid på året för att börja med evenemang på Glaspalatstorget. Nu vid Valborg passar det bättre att köra igång med evenemangen, säger Henrik Johansson, vd för Glaspalatskvarteret.
Samma dag som det är vernissage uppträder Krista Siegfrids på Glaspalatskvarterets utomhusscen. Dagen därpå, på Valborgsmässoafton, blir det dansuppvisning och danskurs, och på första maj ställer vi fram långa picknickbord på torget. De är till för allmänheten så att den som vill kan slå sig ner.
– Antingen kan man köpa mat från restaurangerna, eller ta med sig en egen picknickkorg.
Lägligt till vernissagen slår också Glasspalatset, Söderlångviks glassbar i Glaspalatset, upp dörrarna igen. Dagen till ära bjuds det på gratis, mossgrön, glass.
– Vernissagen är startskottet på att vi börjar marknadsföra att jättarna kommer till Söderlångvik, och det firar vi med att dela ut 500 bollar grön glass, säger Söderlångviks vd, Annika Jansson.
På Söderlångvik har man redan länge förberett för jättarnas ankomst.
– Vi har valt ut platsen, en skogsglänta, där jättarna ska stå, tillsammans med Kim Simonsson, Kai Kartio och landskapsarkitekter, säger Jansson.
Gläntan finns på Örudden, cirka 500 meter från huvudbyggnaden.
– Den ligger vid utkanten av själva museiområdet. Man går ut från en port som leder in till gården, Amos körde alltid in genom den porten. På utsidan av den finns skogsdungen. Den passar allra bäst. Kim Simonsson har ju haft som tanke att han ska kunna möta sådana här jättar någonstans i en vild skog, men på parkområdet finns det skötta planteringar och planterade blommor, därför blev det den här gläntan.
Man kan ta sig ut till jättarna längs stigar som är tillgängliga för alla.
När jättarna kommer till Söderlångvik, slutdestinationen, händer något med dem.
– Vid soluppgång börjar de morgonen med att sjunga, de öppnar lungorna, och när solen går ner sjunger de för att gå och sova. Det är en tradition de har i gruppen, säger Kim Simonsson.
Men vem står där i skogsgläntan och lyssnar klockan fyra på morgonen? För att så många besökare som möjligt ska få höra dem sjunga, kommer de också att sjunga vid lunchtid.
– Jag har en kompis, Perttu Haapanen, som är kompositör, och han komponerar musiken. Får se vad det blir av det. De är jättar – hur låter en jätte? De har stora lungor, men så är de också barn. Hur låter barn med stora lungor, frågar sig Kim Simonsson.
Den som vill veta ska bege sig till Söderlångvik nästa vår. Kanske i gryningen, när solstrålarna sakta börjar glida in över Vandraren, Samlaren, Vänskap och Bringaren av ljus.
