Kurs om hemmuseer: ”Amos Andersons hem är mycket rikt för både forskare och konstnärer”
Via ett unikt samarbete mellan museer och universitet får studerande möjlighet att utforska hemmuseer i praktiken. I Amos Andersons hem får kursdeltagarna bland annat fördjupa sig i Amos Andersons sociala nätverk via gamla kortsamlingar.
Genast då jag stiger in på museet Amos Andersons hem vid Georgsgatan i Helsingfors möts jag av ett myller av människor och röster. Det pågår en febril aktivitet i olika hörn av museet. Det är deltagarna i kursen Hemmuseum, historia och levda liv (Kotimuseo, historia ja eletyt elämät) som studerar olika föremål. En del av deltagarna är klädda i blåa handskar, och de hanterar försiktigt olika kort som Amos Anderson i tiderna fått. Det handlar om julkort, inbjudningskort, visitkort och tackkort. En del av deltagarna går omkring och studerar konstverken. De ska producera videon för sociala medier, med utgångspunkt i något av de konstverk som finns i Amos Andersons hem.
Orsaken till att kursen genomförs just här, är ett slumpartat möte i hissen som går upp till museet. Där träffades nämligen Anna-Maria Wilskman, specialist på arkiv, bibliotek och samlingar vid Amos Rex, och forskaren Katja Weiland-Särmälä. Hon och konstnären Erika Adamsson är tillsammans med kursens två andra lärare, Maarit Leskelä-Kärki och Karoliina Sjö involverade i forskningsprojektet En lund av berättelser, som undersöker Sagalunds museimiljö och kulturhistoria. Projektet tangerar Amos Anderson, eftersom de grundande medlemmarna av Sagalunds museum, Nils-Oskar Jansson och Adèle Weman, var Andersons lärare på Kimitoön.
– Idén till det här samarbetet föddes för ett par år sedan. Det här är en fantastisk möjlighet, eftersom studerandena får arbeta med själva arkivmaterialet. Vi gläds åt samarbetet, inte bara för den hjälp vi får, utan också för att studenterna får värdefull erfarenhet som de själva har nytta av. Det bidrar också till att vi får fram ny kunskap om Amos Anderson, säger Anna-Maria Wilskman.
Det är hon som ansvarar för kursen från Amos Andersons hems sida. Kursen är ett samarbete mellan Helsingfors universitet, Åbo universitet och Åbo yrkeshögskolas bildkonstakademi. Från universiteten deltar både examensstuderande och studerande vid Öppna universitetet. I kursen deltar sex hemmuseer och ett av dem är alltså Amos hem där vi nu befinner oss. Kursen är tvärvetenskaplig – den förenar kulturhistoria, konsthistoria, museologi, historia och bildkonst.
– Den här kursen kom egentligen till på grund av att det inte har forskats särskilt mycket i hemmuseer. Och eftersom vårt forskningsprojekt kring Sagalund är kopplat till dem, tänkte jag att det skulle vara ett riktigt bra ämne för en kurs. Ett hemmuseum skiljer sig trots allt en hel del från vanliga museer, eftersom det är uppbyggt kring ett hem. Alla föremål har mer av en berättelse och en koppling till personens biografi och liknande, säger Katja Weiland-Särmälä, själv historiker och konsthistoriker.
Hon forskar som bäst i konstnären Venny Soldan-Brofeldt och fortsätter också att forska i hemmuseer. Hon har själv jobbat på museum och har alltid drömt om ett samarbete mellan forskare och museer.
– Vi tänkte att det här skulle vara ett bra tillfälle att bjuda in museerna i vårt projekt – både de museer som vi själva undersöker, och andra museer som vi tycker att är intressanta och som har spännande hemmuseer.
Maarit Leskelä-Kärki jobbar som forskare och universitetslektor i kulturhistoria vid Åbo universitet och leder forskningsprojektet kring Sagalund.
– Både Amos Andersons hem och Söderlångvik är fantastiska och nyligen utvecklade hemmuseer, som inspirerar till både forskning och konst. Museipersonalen på Amos Andersons hem har dessutom varit väldigt entusiastisk och intresserad av samarbete med oss. Det har varit verkligt glädjande och uppmuntrande, särskilt då det har varit utmanande att få finansiering till våra projekt, och vi har gjort en enorm mängd olika ansökningar. Då är det extra värdefullt att någon ser värdet i vårt arbete och är intresserad av det, säger Maarit Leskelä-Kärki.
Den fjärde läraren, Erika Adamsson, är bildkonstnär och jobbar som lektor i måleri vid Åbo konstakademi.
– Min roll under den här kursen är att hålla en föreläsning om hemmuseer ur ett konstnärsperspektiv, samt att handleda och bedöma konststudenternas insatser i grupparbetena. Jag har också deltagit i planeringen av kursen ända från början.
Intresset för kursen har varit stort, alla som ville delta rymdes inte med.
Varje utbildningsenhet hade en egen kvot för antalet studerande som kan tas in på kursen, och i Helsingfors blev 28 personer på väntelistan.
– Det här är en helt unik kurs, en föregångare. Både vi som lärare och studenterna – utifrån den återkoppling vi hittills har fått – är allesammans väldigt entusiastiska över den. Vi kommer förhoppningsvis att få ut något lite mer långvarigt av det här, så att vi kan erbjuda den här kursen även senare, säger Karoliina Sjö.
Hon har i ett eget forskningsprojekt undersökt nordiska hemmuseer och deras kulturhistoria. Hon har också varit gästforskare vid Köpenhamns universitet och jobbat med hemmuseiforskning i Danmark.
– Hela det här fältet kring hemmuseer – både i Finland, i Norden och internationellt – är fortfarande väldigt ostrukturerat. Det domineras kanske främst av angloamerikansk forskning, men nu börjar det komma ännu mer specifik forskning från de nordiska länderna. Man talar bredare om fältet för husmuseer (house museums). Hemmuseet som begrepp är en del av det, men det är kanske ännu mer odefinierat.
Studerandena som nu jobbar på för fullt i Amos Andersons hem är indelade i tre grupper. Två grupper jobbar med kortsamlingar och Amos Andersons nätverk, och en grupp koncentrerar sig på hans konstsamling.
Eeva Hieta studerar konsthistoria vid Helsingfors universitet och jobbar också själv på ett hemmuseum vid sidan av sina magisterstudier. Under kursen är hennes fokus på videoproduktion för sociala medier.
– Var och en av oss gör ett eget inlägg i sociala medier om något tema eller verk som har med Amos konstsamling att göra. Själv är jag till exempel intresserad av Amos intresse för religion och andlighet.
Eeva har valt att göra sitt inlägg om en träskulptur, Virgo Creatoris, av Federica Aloisi. Den finns i Amos Andersons kapell i museet.
– Den fastnade i minnet när vi gick runt i museet. Den är gjord av en italiensk kvinnlig konstnär, och jag är intresserad av just kvinnliga konstnärer.
Eeva Hieta uppskattar att få göra en del av kursen på ett museum.
– Det är kul att man får göra något praktiskt och får lite arbetserfarenhet på samma gång. Jag är också intresserad av hur man får till känslan i hemmuseerna, att det känns som att någon faktiskt bor där. Det är intressant, och något jag lägger märke till när jag besöker hemmuseer. Till exempel detaljer som att kläder ligger framme, eller att man har lämnat en cigarr framme på bordet.
I en av grupperna som går igenom gamla kort är majoriteten examensstuderande, och en deltar i kursen via Öppna universitetet.
– Den här kursen är ytterst intressant, just för att vi på riktigt får göra något meningsfullt. Vi får hjälpa museet med arkivering. Det finns mycket material i Amos Andersons arkiv som inte alls har dokumenterats och/eller klassificerats. Vi får göra något helt konkret som har ett kulturhistoriskt värde. Det är väldigt djuplodande, man börjar nysta i en tråd och så kommer det fram både det ena och det andra som leder till ännu fler länkar och källor. Amos Andersons enorma nätverkande är fascinerande, också ur ett europeiskt perspektiv, säger Taina Gestrin.
Deltagarna har gjort en del fascinerande upptäckter under arbetets gång.
– Arkivarbetet med postkorten var ett verkligt forskningsarbete. Ett litet hemtrevligt kort var särskilt intressant. Det visade att tonsättaren och kapellmästaren Armas Järnefelt och Amos Anderson hade nära kontakt – något som bekräftades av deras brevväxling i Riksarkivet från 1924–25, då en livslång vänskap tog sin början. Anderson skickade sin bok om kyrkokonst och skådespelet Vallis Gratiae till Järnefelt i Stockholm, vilket till slut ledde till en premiär på Kungliga Operan. ”Välkommen hem” löd rubriken i HBL när Järnefelt återvände till Finland, säger Helena Hämäläinen.
Alla i gruppen är eniga om att den här typen av praktiskt arbete i museet ger ett stort mervärde i studierna.
– På museet får man verkligen hugga i på ett helt annat sätt. Det är skillnad på att bara få höra om arbetet på ett museum och att själv få se vad det innebär. Som studerande i konsthistoria är det också intressant att se vilka möjligheter som faktiskt finns. För mig har arkivarbete kanske inte varit det första jag har haft i åtanke med tanke på framtida karriär, men det är jätteroligt att se alla olika saker som man får göra inom det här området, säger Matilda Lehtonen.
Att deltagarna i kursen har så varierande bakgrund ser den här gruppen som något väldigt givande.
Här finns såväl unga studerande som 70-plussare. Edvin Voutilainen, som studerar historia, måste rusa iväg till ett uppdrag som guide på Mannerheimmuseet.
– Vi har haft stor nytta av Helenas journalistbakgrund, hon hittar snabbt bakgrundsinformation. Matilda har varit väldigt duktig på det tekniska med att göra upp tabeller, Oskari har tillfört mycket med sin mediebakgrund, och Edvin jobbar faktiskt på Amos Andersons hem som guide, och är en värdefull kunskapskälla för oss. Själv är jag till första utbildningen översättare och studerar numera landskapsforskning, kulturhistoria och konsthistoria. Jag har fått i uppgift att dechiffrera det som står på korten – när det gäller både språk och handstilar. Tillsammans är vi ett starkt team, säger Taina Gestrin.
– Jag vet inte vad jag skulle få ut av det här om det inte fanns så oerhört sakkunniga människor här, som kan tyda olika handstilar och som kan svenska. Jag skulle sitta helt rådvill, det är ett som är säkert. Man lär sig ständigt nytt och får höra mer om vem som var vem i 1930- och 40-talets Finland, säger Oskari Nyyssölä, också han examensstuderande i konsthistoria.
I en tredje grupp jobbar Petra Himberg, Kaisu Lindroos, Eija Niemi ochAnna Lauttamus-Kauppila som alla deltar i kursen via Öppna universitetet.
De är i full fart med att tyda olika kort; julkort, visitkort och tackkort. Julkorten är från åren 1943 till 44 och de övriga från 1938 till 39.
– Amos Anderson hade ett väldigt brett kontaktnät. Här finns kort från politiker, kulturpersonligheter, affärsmän, diplomater, personer från musikfältet, präster och betydande militärpersoner, säger Eija Niemi.
– Från Frankrike kan man nämna kort från betydande personer såsom en senator och en professor. Bland diplomaterna finns särskilt många italienska kontakter. Och så finns det förstås många bekanta från Kimitoön som skrivit kort, säger Petra Himberg.
En preliminär kategorisering visar att andelen personer inom kultur, politik och diplomati är betydligt större än andelen från näringslivet. Och också bland korten döljer sig överraskningar för de studerande.
– En överraskning har varit att det finns handskrivna kort av Risto Ryti och Kyösti Kallio. Och som Tammerforsbo lägger jag märke till kort från Emil Aaltonen, säger Eija Niemi.
– Jag var på förhand intresserad av hur många tyska kontakter det fanns, eftersom korten sträcker sig fram till precis före vinterkriget och kring andra världskriget. Någon officer fanns där, men i övrigt finns det inte särskilt många tyskar bland kontakterna, förvånansvärt få, säger Anna Lauttamus-Kauppila.
– Jag blev intresserad av vänskapen med Kyösti Kallio, den var mycket intressant, säger Kaisu Lindroos, och får medhåll av de andra, som börjar diskutera vilka gemensamma intressen Kyösti Kallio och Amos Anderson möjligen hade.
Studerandena har i början av kursen fått höra att Amos Andersons sekreterare har blivit ombedd att förstöra allt ”ovidkommande”. Det kan förklara avsaknaden av vissa kontakter.
– Jag är överraskad över alla dessa diplomater. Det har funnits väldigt många av dem. Man undrar ju varför de har träffat honom – eller om det är han som har sökt upp dem, säger Petra Himberg.
Arbetet med kortsamlingen har fått deltagarnas intresse för Amos Anderson att växa, trots att de redan innan kursen var välbekanta med honom. Också ur lärarnas perspektiv finns här mycket mer att utforska.
– Amos Anderson var en betydande kulturpersonlighet och mecenat, och hemmuseet Amos Andersons hem med sitt kapell är visuellt mycket rikt för både forskare och konstnärer. Jag tror att materialet från Amos hem i händerna på forskare och konstnärer kommer att generera ny kunskap och intressant konst. Redan på ett så kallat metaplan kan forskning och konst kring Amos betydelse som kulturförespråkare under sin levnadstid, kanske få oss att förstå vikten av humanistisk vetenskap och konst också i vår tid. Att det är värt att stödja och att det måste synas. Amos Andersons nätverk av samarbetspartners öppnar dörrar till källor om många andra historiska personer från samma era, säger Erika Adamsson.
