Det pågår en febril aktivitet på Svenska Teaterns stora scen. Regissören Kari Heiskanen kommunicerar med skådespelarna och de övriga i teamet ömsom på finska ömsom på svenska.

Mitt i en scen görs ändringar i takt med att nya idéer föds. “Ska inte Amos Anderson spela ett stycke av Bach? Kanske Amos inte alls ska tala i telefon med väninnan Mona Mårtenson, kanske de istället ska dansa?” Skådespelarna och den tekniska personalen följer regissören – snöflingorna anpassas efter hans önskan, likaså ljuset – det ska komma från sidan och vara gult. Men inte för gult. Så uppnås ett ödsligt sken en sen kväll, då snön faller och ett liv tar slut.

Det är inte många veckor kvar till premiären, och processen lever. Den 4 september är det urpremiär på pjäsen Amos A. Men skådespelarna verkar ta det med ro, det finns rum för skämt och skratt. Riko Eklundh, som spelar Svenska Teaterns chef Nicken Rönngren i pjäsen, sätter sig ner bredvid mig i salongen och småpratar i pauserna som uppstår, och kommenterar regiarbetet.

– Kari skapar under processen. Han är intresserad av historia, han är en väldigt erfaren teatermänniska, med skådespelarbakgrund. Han har också regisserat flera historiska pjäser. Och han har ett ganska fräscht förhållningssätt, han gör inte dokumentär teater, utan det är levande och i stunden, säger Eklundh.

Jag har precis fått en kort pratstund med Kari Heiskanen. Under hans lunchpaus har vi suttit i hans loge, där han berättar hur det kommer sig att han regisserar den här pjäsen, som är hans första på Svenska Teatern.

Pjäsen är skriven av Gunilla Hemming som är Kari Heiskanens vän sedan ungdomsåren.  De brukar läsa varandras pjäser, och Hemming föreslog Heiskanen som regissör för Amos A. – men det var ingen självklarhet att han skulle bli det. Processen får Heiskanen att skratta roat.

– Efter Teaterhögskolan har jag inte varit med om ett urvalsprov, men jag blev ombedd att skriftligen berätta och beskriva hur jag regisserar. Jag skrev två sidor, men det räckte inte. Jag kallades ännu på intervju, och sedan ville husets dramaturg höra mer – och först därefter fattade de sitt beslut.

Kari Heiskanens kunskap om Amos Anderson var begränsad när han inledde arbetet.

– Jag kände till hans namn och inflytande, men inte mer. Nu när vi har gjort pjäsen och jag har läst på mer, ser jag att Amos Anderson i första hand var en affärsman. Det är svårt att göra miljoner, men ännu svårare att behålla dem och få förmögenheten att växa. Hans andlighet, intresse för konst och teater – det var sådant han kunde odla på grund av förmögenheten.

Detsamma gäller rollen som mecenat och att hjälpa sina vänner och andra genom ekonomiska bidrag, resonerar Heiskanen, som tänker att Amos gärningar delvis kommer från en sorts skuldkänsla.

– Alla vi som inte har ärvt miljoner upplever säkert någon sorts skuldkänsla om vi plötsligt får en massa pengar. Den vill vi kanske dämpa genom att hjälpa andra ekonomiskt. Hans hjälpsamma sida kan också bottna i hans bakgrund, han visste vad det var att leva i armod. Han hade en förståelse för livets tragiska sida.

Amos Anderson hade många sidor, och har beskrivits som en gåtfull person. I dag finns det inte många kvar vid liv som faktiskt har träffat honom, eftersom han dog 1961. Och de flesta som var samtida med honom och kände honom väl är borta sedan länge. Det finns en viss dokumentation bevarad, men på de flesta fotografier poserar han. Det har också bränts brev så att inte eftervärlden ska få tag på dem. Hur gör man då när man ska gestalta en historisk person och hans närmaste på den finlandssvenska nationalscenen?

– Allting är naturligtvis sist och slutligen en tolkning. Det här är en skapad bild av hur hans liv kunde ha varit. Vi är alla bundna till den tid vi lever i och de värderingar som rådde då. I en sådan här pjäs är det därför också viktigt att beskriva den tid han levde och verkade i.

– Biografierna om honom har också varit hyllande, dem kan man inte lita på i det här fallet. Men det är också tydligt att Amos Anderson levde under ett tryck, det fanns mycket förväntningar på honom och hurudan han skulle vara. Han var i fokus, och fick mycket uppmärksamhet. Jag tror att man i en sådan situation försöker kommunicera åt olika håll samtidigt. Men på den tiden kunde man också kontrollera den offentliga bilden på ett annat sätt än idag. Det går inte att ge ett uttömmande svar på vem han var.

Kari Heiskanen tycker att det är intressant att skildra människor som skulle ha haft möjlighet att påverka sin omgivning och samtid.

– Amos var verkligen en sådan, han verkade inom politiken, och var också en påverkare i samhället i och med att han ägde en tidning och var chefredaktör. Han skulle ha haft möjlighet att mycket skarpt ta ställning till Lappo-rörelsen, men det ville han inte göra. Här kommer affärsmannen in, som ville att tidningsupplagan skulle vara så bra som möjligt. Affärsmannaetoset var starkare än politiker- eller påverkansetoset.

När Kari Heiskanen läste Gunilla Hemmings manus väcktes hans intresse, bland annat för att han har regisserat några pjäser där historien speglas genom starka karaktärer, och här såg han samma möjlighet.

– Jag tror att det har ett värde i sig, att inflytelserika personer rivs ned från sina piedestaler, och deras mänsklighet kommer fram. Det får mig att förstå också dagens politiker. Alla de som når en obestridd position är samtidigt brutala, och de har alla mänskliga brister.

Också de skådespelare som jag talar med efter dagens första repetitionspass är inne på samma linje. De är inte intresserade av att göra en pjäs som enbart hyllar den framgångsrika affärsmannen.

– Allt är ju fantasi som vi gör, och ju längre vi fortsätter formas en egen sanning. Vi som jobbar med pjäsen tror att den här texten som vi har, det är vad som hände, och det är det vi forskar i. Så måste det bli när man jobbar med teater. Gränsen mellan vad som på riktigt har hänt och vad som händer här suddas ut, och det finns nu inte på riktigt någon som vet hurudan han egentligen var, säger Patrick Henriksen, som spelar Amos Anderson.

– Det är som i tv-serien The Crown, där man tror att det på riktigt gick till som i serien, men för det mesta vet man inte om det var så, inflikar Riko Eklundh, som spelar teaterchefen Nicken Rönngren.

Riko Eklundh har själv fördjupat sig i Nicken Rönngren och Amos Anderson, och känner till historien väl.

– Det är intressant att det inte på Svenska Teatern har gjorts en pjäs om Amos eller en pjäs där Nicken har varit med, så otroligt viktiga figurer som de båda har varit för den finlandssvenska kulturen. Amos förstås i ännu större utsträckning. Jag tror säkert att man länge inte nästan ville röra vid ämnen för att det fanns någon som kunde ta illa vid sig. På nittiotalet skulle det ha funnits många människor som hade jobbat med dem eller för dem, men nu trettio år senare finns de inte längre, säger han.

Patrick Henriksen konstaterar att vi människor har en tendens att minnas goda saker och inte tala om det dåliga, och också gömma undan de dåliga sidorna.

– Som skådespelare försvarar man alltid sin karaktär, försöker förstå den och logiken bakom den. Det är ju inte så att Amos enligt mig skulle ha varit en ond eller elak människa, men det är uppenbart att han var ganska självisk och ganska van vid att han fick som han ville, för att han hade pengar och möjlighet att få som han ville. Och långsamt förvandlades då livet till sådant att han säkert trodde att han fungerade som en fullständigt normal människa.

Hur gestaltas Nickens och Amos relation i pjäsen?

– De är nära vänner, och det var de också i verkligheten, det har man hört av många. De är lite som ett gammalt par. Även om Nicken är ekonomiskt beroende av Amos kan han uttala sig i hårda ordalag, i motsats till många andra vågar han säga emot Amos. De har ett ordentligt gräl i pjäsen, men när det faktiskt gäller är grälet glömt, säger Riko Eklundh.

– I vår pjäs är det ett mycket naket förhållande, de vågar släppa titlar och omvärlden, det krävs säkert ett tryggt rum för dem att göra det, säger Patrick Henriksen.

I pjäsen figurerar också några av de damer som Amos Anderson omgav sig med. Malin Saine spelar både Mona Mårtenson och Arna Högdahl.

– Jag tycker det är väldigt uppfriskande att vi inte gör en hyllningspjäs, för det hade inte känts sant. Det finns väldigt många som har vittnat om att han inte alltid var så lätt att ha att göra med.

Mona Mårtenson var en känd svensk skådespelare som bodde i Stockholm och den mest långvariga av Amos damförbindelser.

– Jag tycker att det känns som ett otroligt hedersamt uppdrag att få gestalta en person som har levt, framför allt en kvinna som har glömts bort i historien bland alla de här stora männen. Därför kändes det viktigt att försöka kolla upp så mycket material som möjligt kring henne. Dels har jag fått tillgång till lite bilder och brev som hon har skrivit till Amos. Dels finns det också några korta klipp och filmer som hon har varit med i. Det känns viktigt för mig att få en bild av hur hon var.
Malin Saine tycker att det i en historisk pjäs lätt blir så att kvinnorna gestaltas som ganska sköra.

– Det är synd om dem, de har det dåligt och är känslosamma. Därför är det viktigt för mig att ge en rättvis motvikt till det. I min tolkning bär Mona på en stor ensamhet, men jag vill framför allt lyfta fram att hon hade mycket karisma och energi. Hon verkar ha varit väldigt rolig.

Vad är det nya som kommer fram i pjäsen?

– Jag skulle säga att för en stor publik är det mesta i stort sett nytt, namnen är kanske bekanta för många. Men många vet inte om att Nicken- och Amos-scenerna här på Svenska Teatern heter så efter de här två personerna. Eller att Amos Rex heter så för att det är Amos Anderson som har velat att Amos Andersons konstmuseum grundas, säger Riko Eklundh.

Patrick Henriksen lyfter upp den tid som pjäsen speglar, från 1920-talet fram till efterkrigstidens Finland.

– Storyn går parallellt med Finlands historia, och den är bekant. Man får tag i vad som hände i världen och Finland just då, och så får man en subjektiv berättelse som är parallell med den. Det som antagligen tilltalar publiken, är att det ändå är en nostalgisk berättelse för att det är något man känner till.

Malin Saine påpekar att en ung generation antagligen får en del aha-upplevelser.

– Jag tänker att många i min ålder knappt vet vem Amos Anderson var och de, och andra som inte har koll på historien, vill antagligen veta mer om honom efter att ha sett pjäsen.

Repetitionerna ska återupptas om några timmar, och premiären är tre veckor bort. Mycket kan ännu hända. Och trots att diskussionen med regissören och skådespelarna i hög grad har handlat om tolkningar och historiska fakta är det kanske inte alls det som är det väsentliga här.

– Jag tänker som så, att den här pjäsen är berättigad om den fungerar – med alla händelser – utan att vi vet att den här personen är den kända Amos Anderson. Pjäsen måste fungera också som fiktion. Vi kan inte bara luta oss mot att alla känner till Amos Anderson, och kommer och tittar på pjäsen bara därför. Nej. Pjäsen måste fungera på sina egna villkor, säger Kari Heiskanen.

Urpremiär på Amos A. blir det den 4.9.2025 på Svenska Teatern i Helsingfors.