13.11.2026 Vera Arhippainen

Amos Andersons fond, Glaspalatskvarteret

I snart 90 år har film visats i Bio Rex. I den drygt 400 platser stora salongen har generationer av Helsingforsbor sett film, och än i dag rullar projektorerna. Biografen är en del av Glaspalatset, ett landmärke i Helsingfors som numera ingår i ett större kulturkvarter med konstmuseet Amos Rex, restauranger, butiker och Kulturkasernen.

Bakom helheten står Amos Andersons fond, som idag äger hela kvarteret.

– Ambitionen är att skapa ett levande kvarter där kulturverksamhet och kommersiella aktörer kan samsas, säger Henrik Johansson, vd för Glaspalatskvarteret Ab.

Utvecklingen har till stor del skett stegvis, berättar han.

– Vi byggde ett museum, och sedan följde den ena satsningen på den andra.

”Kobbe” fick en idé

Det började med ett utrymmesproblem.
Amos Andersons konstmuseum hade vuxit ur sina lokaler, och möjligheterna att bygga ut på den befintliga adressen på Georgsgatan var begränsade. Fonden behövde hitta en ny plats för museet.

Ett modernt hus för de moderna

För att förstå vad som gör Glaspalatset intressant behöver man gå långt tillbaka i tiden.

– På tomten låg tidigare Åbo kasern, som uppfördes av militären på 1830-talet, säger Mikko Lindqvist, som arbetar med kulturmiljöfrågor vid Helsingfors stadsmuseum.

Kasernen brann ner under inbördeskriget 1918 och ruinerna blev kvar tills tre unga arkitektstuderande, Viljo Revell, Niilo Kokko och Heimo Riihimäki, i början av 1930-talet fick den ursprungliga idén:

– De ville skapa en ultramodern och avantgardistisk byggnad som skulle spegla en modern stad, säger Lindqvist.

Glaspalatset är ett uttryck för samma funktionalistiska ideal som senare syntes i arkitekturen kring Helsingfors olympiska spel. OS 1940 blev aldrig av, men Glaspalatset stod kvar.

Den officiella invigningen hölls i början av 1936. Bio Rex fanns med från start. I huset öppnade också Valios mjölkbar, Varubodens matbutik och Siemens. På andra våningen hade SOK en restaurang med plats för upp till 700 gäster.

– Det var ett modernt hus för moderna helsingforsare, säger Lindqvist.

Med sina raka linjer, stora glasytor och ljusa interiörer skilde det sig från mycket av den övriga arkitekturen i Helsingfors. Reklamen var en viktig del av det. De elektriska ljusreklamerna, som var något nytt vid tiden, gav liv åt stadsbilden efter mörkrets inbrott.

– Det var inte det första i sitt slag, men att det placerades mitt i centrum i en tid då en annan typ av arkitektur dominerade är exceptionellt.

Rivningen som aldrig blev av

Glaspalatset var tänkt att stå i ungefär tio år, men en rivning blev aldrig av. När Helsingfors arrangerade OS 1952 hade glansdagarna redan börjat falna. På 1970-talet ville man ersätta huset med ett av Alvar Aalto, men inte heller det blev verklighet. I stället styckades lokalerna upp och den ursprungliga karaktären gick gradvis förlorad.

Lindqvist minns bland annat Ale Pub, med sina mörka väggar och stadens billigaste öl, som huserade i det som varit restaurangen.

– Det var först på 90-talet som man insåg vilken arkitektonisk pärla byggnaden var.

Han lyfter särskilt fram att restaureringen inte suddat ut alla spår av byggnadens tidigare liv.

– Dagens restaurang är en tolkning av originalet och flera av de ursprungliga reklamskyltarna har bevarats.

På gården står fortfarande den gamla skorstenen från 30-talets underjordiska värmecentral kvar, trots att utrymmena under marken fått en helt ny funktion.

Ett underjordisk museum kommer till

När Glaspalatset visade sig vara olämpligt för museiverksamhet hittades däremot under marken något oväntat: outnyttjat utrymme.

– I centrum är det mesta underjordiska utrymmet redan upptaget av parkeringshallar, metrostationer, skyddsrum och annat. Metron går visserligen under området, men tillräckligt djupt för att museet skulle kunna byggas ovanför, säger Henrik Johansson.

Planerna om ett underjordiskt museum presenterades hösten 2013.

– Jag gick upp till fondens vd och frågade om det verkligen stämde att vi skulle satsa 50 miljoner euro på ett nytt museum, säger Johansson.

Svaret var ja. Byggarbetet inleddes och fem år senare, 2018, stod Amos Rex klart.

I dag finns närmare 2 000 kvadratmeter utställningsyta, fördelade på stora välvda salar med upp till nio meters takhöjd.

– Amos Rex har nästan känslan av att vara en ny plats som man precis har hittat. Vi får ofta höra att varje utställning känns annorlunda, som om vi har skapat en helt ny värld under jord, säger Kieran Long, museichef på Amos Rex.

Long beskriver utrymmena som unika i Europa. Han jämför dem med Victoria and Albert Museum och Tate Modern i London och Kanal Centre Pompidou i Bryssel. Men Amos Rex har ytterligare en fördel: de stora salarna har få pelare och ger konstnärerna möjlighet att ta hela rummet i anspråk.

– Man kan inte bara hänga tavlor på väggarna och förvänta sig att utrymmet ska fungera. De mest lyckade utställningarna engagerar ofta hela kroppen, säger Long.

Som exempel nämner han Ryoji Ikedas skärmar och visualiseringar av stora datamängder, som skapade en närmast sinnlig upplevelse, och Leandro Erlichs installation med en fyravåningsfasad som besökarna kunde interagera med under en stor spegel.

Konsten löper genom staden

När Long tillträdde 2024 hörde Amos Rex redan till landets tre mest besökta konstmuseer, en position museet haft nästan varje år sedan öppningen. Men konsten ska också finnas ovan jord.

– Ett museum är först och främst som ett offentligt rum. Nästan allt som händer i en stad kan också hända på ett museum, säger Long.

Perspektivet knyter an till Glaspalatsets ursprungliga idé som en plats för stadsliv.

Framöver vill han utveckla två spår: konst, teknik och samhälle samt konst i det offentliga rummet. Han drömmer också i smyg om att knyta ihop de underjordiska utrymmena med en direkt förbindelse mellan Amos Rex, metron och biografen Gilda i kasernbyggnaden på andra sidan Glaspalatstorget.

– Det kunde bli en sammanhängande underjordisk värld, ungefär som Barbican i London.

Glaspalatset uttrycker 1930-talets framtidsoptimism med sina neonskyltar och sin tro på teknikens möjligheter, säger Long. Men byggnaden ska inte vara ett monument över en värld för hundra år sedan, utan en levande del av Helsingfors i dag.

En sal för de stora ögonblicken

I Bio Rex, som finns i Glaspalatsets andra våning, har Gilda tagit över biografverksamheten och väckt liv i den stora salongen.

– Att Gilda kom in i bilden var delvis en slump, säger Henrik Johansson.

Det fanns planer på att bygga ett biografcentrum i kvarteret, men projektet skulle ha stört museiverksamheten. Genom att ta över både Glaspalatset och Kulturkasernen ville fonden skapa en stabilare grund.

– Vi har ett tydligt kulturellt uppdrag, säger Johansson.

Det uppdraget handlar om att hitta en balans mellan kultur och kommers. I Glaspalatset har fonden bland annat valt finländska designmärken som Johanna Gullichsen, Makia och Karhu som hyresgäster.

Biografverksamheten är en del av kulturutbudet. Gilda grundades med målet att skapa en biograf för filmälskare, säger vd:n Jenni Ukkonen. För henne, som har arbetat med film i närmare 30 år, är det en dröm som gått i uppfyllelse.

Det som lockar med biografen är själva upplevelsen, menar hon: den stora bilden, ljudet och möjligheten att för en stund koppla bort vardagen.

– Men för att publiken ska välja biografen framför soffan måste upplevelsen också erbjuda något extra, säger Ukkonen.

På så sätt är Bio Rex en viktig del av Gildas utbud. Med sina 400 platser är Bio Rex betydligt större än bolagets tre övriga salonger i Kulturkasernen, som tillsammans rymmer omkring 250 personer.

Storleken innebär samtidigt vissa begränsningar. Bio Rex lämpar sig inte för vilket program som helst.

– En stor sal går aldrig att fylla jämnt varje dag, men den behövs för de mest högtidliga evenemangen, festivalerna, premiärerna och specialformaten.

Många filmskapare vill gärna ha sina premiärer på Bio Rex, säger Ukkonen. Salongen har också blivit hemvist för flera av landets ledande filmfestivaler, bland annat Rakkautta & Anarkiaa, DocPoint och Night Visions.

Det historiska dragplåstret

Det är inte bara storleken och atmosfären som gör biografen speciell. Bio Rex är den enda kommersiella biografen i Finland som visar film i det klassiska 70-millimetersformatet.

– Det är ett fantastiskt format för filmälskare som uppskattar den autentiska filmens textur och det särskilda bildintrycket, säger Ukkonen.

Filmen är då bredare än vanlig 35-millimetersfilm, vilket ger en mycket detaljrik bild som lämpar sig för den stora duken.

I somras visades Christopher Nolans The Odyssey i 70 millimeter. I vintras var biografen den enda i Finland som visade Kill Bill: The Whole Bloody Affair, av Quentin Tarantino, på analog film före den ordinarie premiären.

– Filmkopian fanns i landet i mindre än två veckor och visades flera gånger om dagen, säger Ukkonen.

Att visa analog film kräver både specialutrustning och kunnig personal. Det är ett hantverk som allt färre behärskar, eftersom allt färre biografer använder filmprojektorer.

Ukkonen ser ljust på Bio Rex framtid. Hon möter ibland besökare som berättar att de såg film här redan på 1940- eller 1960-talet.

– Bio Rex har en historisk dragningskraft. Det finns en särskild nostalgi i att kunna återvända till samma biograf efter 50 år och se en film där igen, säger Ukkonen.

Också Kieran Long ser stor potential i Bio Rex.

– Lite som Amos Rex är i dag var Bio Rex alltid en plats där man ville se och bli sedd, roa sig, blicka ut över staden, ta en drink och klä upp sig, säger Long.

Vare sig vi går  tio, 50 eller 90 år tillbaka i tiden har Glaspalatset rymt både återvändo och nytänk. Historien om huset är också berättelsen om Helsingfors och dess föränderlighet. Funktionerna har skiftat, men viljan om en levande stad består.

---