11.05.2026 Vera Arhippainen

Amos Andersons fond, Amos Rex, unga

På Amos Rex breder uttrycken ut sig när grupputställningen Generation öppnar dörrarna. Interaktiva installationer, spel och digital kultur möter här både traditionella och mer oväntade tekniker.

Bland konstnärerna finns keramikern Johan Urrutia som har gjort något man kanske inte alltid förknippar med keramiken: en TR-909, en trummaskin för elektronisk musik från 80-talet, men i lera.

– Jag jobbar inte med bruksföremål, säger han. Jag hade lite rebelltänk och ville göra någonting helt annat, någonting som man inte har sett förut.

Efter att ha sett den kan man också se Alva Strangs videokonstverk om fotboll, konspirationsteorier och internetkultur. Filmskaparen går på Bildkonstakademins magisterprogram i tid-rumkonst.

– Whatever that is! Men det bästa med det är att jag kommer bli master of time and space, säger hon.

Medan Strangs film rullar på i en black box, krävs lite tur för att se Leo Terävä i realtid. Som performancekonstnär dansar han live mitt på golvet i det underjordiska museet.

– Jag tror att många konstnärer har en slags dragning till det som känns skrämmande. Det är som en ”counter-fear” – att vilja möta det som känns svårt, säger han.

Liksom mod är ett återkommande tema, verkar det också finnas en vilja att bryta mot det förväntade. Det kan göras på olika sätt. Till exempel i Emilia Lehikoinens oljemålningar.

– Det talas så mycket om performance i samtidskonsten, så det är roligt att det intresserar också med traditionell konst som måleri, säger Lehikoinen.

Det här är bara fyra av de över femtio unga konstnärerna som valts ut till utställningen som ger inblick i en generations konstnärliga arbete.

Det som annars inte visas på museum

Vad som räknas som den här generationens konst är inget entydigt, och heller inget museet kan ställa sig utanför, menar utställningens kurator Inna Schwanck.

– Det en ständigt pågående diskussion, också i relation till etablerade konstnärer. Varje gång ett urval görs formas en bild av vad som får ta plats och vilka samtal om konst som förs vidare, säger hon.

Utställningen bygger på öppen ansökan utan konstnärliga begränsningar. Tvärtom är tanken att hitta uttryck och former som annars kanske inte visas på museum, och lyfta fram en grupp som ofta hamnar mellan stolarna.

– Det finns barn och deras konstpedagogik, och sedan de som studerar vid konstskolor och blir yrkesverksamma konstnärer. Men gruppen däremellan – i det här fallet 15–23-åringar – har ofta upplevt att de inte riktigt hör till någonstans, sägerSchwanck.

Deltagarna spänner från gymnasister till konststuderande och nyutexaminerade.

– Utställningen riktar sig framför allt till unga, från unga till unga, säger Tii Laakso, projektledare för utställningen.

– För många är det här första gången de ställer ut på ett museum. Det är också en lärprocess, att visa vad det innebär att arbeta som konstnär och arbeta i ett professionellt sammanhang, lägger hon till.

Målet är att lyfta fram deras erfarenheter och skapa igenkänning och gemenskap. Samtidigt är det också intressant att se hur andra generationer reagerar, även om det inte är huvudfokus.

Emilia Lehikoinen: ”evigheten och en liten tidsmarkör”

Det Emilia Lehikoinen är intresserad av är känslan av tid. Att behandla epoker och tänka på hur man beskriver dem figurativt.

– Jag försöker vara uppmärksam och hitta spår av olika tider. Som en sten som någon taggat, där är evigheten och en liten tidsmarkör lämnad av en människa.

Hon pendlar dagligen mellan Borgå och Helsingfors för att studera måleri på Fria Konstskolan i Kabelfabriken – där också Tove Jansson en gång studerade, tillägger hon i förbifarten.

– Det är ekonomiskt irrationellt, men jag har alltid velat jobba med konst, säger hon. Jag jobbade med annat i två år innan jag började studera, och då blev jag bara säkrare på att det var konst jag ville göra.

I början fokuserade hon mer på teknik, för att lära sig att uttrycka sig naturalistiskt, nu har det börjat röra sig mer mot det abstrakta. Att kombinera människofigurer med urbana landskap, och ett intuitivt formspråk med det figurativa.

Hennes bidrag till utställningen är två: ett porträtt och en landskapsmålning. I det senare har hon jobbat med en miljöinriktad känsla av tid.

– Nostalgi är ett ord jag brukar använda. En längtan tillbaka, eller någonstans, på grund av miljöförändringarna, säger Lehikoinen och förklarar att temat i hennes verk är skogssorg.

– Landskapsmålningen föreställer ett kalhygge. Det är min barndomskog, men jag tror att många kan relatera till det, säger hon, men är samtidigt försiktig med tanken på att representera något större än sig själv.

– Jag är glad att jag kan påverka, att mina arbeten får säga något. Men som tur är är vi många. Jag skulle inte vilja representera min generation ensam.

Leo Terävä: ”att se och bli sedd”

Ensam är hon inte. Och det är inte heller Leo Terävä, trots att hans dansperformans The Act of Becoming a Ghost fick sin början i en vilja att arbeta i soloformat.

– Jag tyckte det kändes spännande att vara ensam på scenen och började utforska temat spöke, om att se och bli sedd, säger han.

Dansen har ingen traditionell berättelse, men det handlar om att utforska temat mod.

– Jag vill skapa modigare konst och våga mer på scenen. Jag har alltid varit nervös inför att uppträda, men har lärt mig hantera det.

Terävä, som är från Lovisa, tog sina första danslektioner redan som treåring. Vid 16 flyttade han hemifrån för att studera vid Sibelius-lukio i Helsingfors.

– Det var det jag ville. Det var inte lätt att växa upp i en liten stad om man är annorlunda, säger han.

Ett tidigt minne blev avgörande. Under en kulturresa till Helsingfors i högstadiet såg han ett verk med nutidsdans som gjorde ett starkt intryck.

– Jag minns att jag hade så mycket energi efteråt att jag inte kunde sova. Jag ville inte nödvändigtvis göra exakt det jag såg, men jag ville uppleva den känslan igen.

 Flytten innebar ett nytt socialt sammanhang, senare en danskandidat från Teaterhögskolan, men före det också en kulturkrock.

– Vi gjorde improvisationer till livemusik där vi skapade verk i stunden. Det var något helt nytt. På Teak blev jag särskilt intresserad av somatiska arbetssätt inom dans, att arbeta inifrån och ut, snarare än att fokusera på form, säger han.

Något liknande ska hända på Amos Rex, i slutet av sommaren. De olika performanceverken presenteras på specifika dagar och ännu har han och samarbetspartnern Aliina Kemppainen tid att finslipa arbetet.

Musiken skapas i dialog med rörelsen: han dansar, hon tolkar rytmen. Det bygger på improvisation, innehållet förblir levande och kan förändras i stunden, vilket gör att föreställningen kan reagera på publikens energi.

– Jag vill arbeta med glädje, säger Terävä. Jag upplever att mycket konst är väldigt allvarlig, och jag vill istället skapa något som också är lekfullt och positivt.

Alva Strang: ”hur man kan berätta en berättelse”

Också Alva Strang har en arbetsgrupp. Tillsammans med ljuddesignern Rafael Denisov satt hon i ett mörkt rum upp till tolv timmar om dagen för att klippa deras kortfilm.

– Vi tittar på samma material om och om igen. Det är kanske det närmaste jag kommit gamingkultur, att sitta framför en skärm i mörkret och dricka energidryck, säger hon.

Innan hon förstod att det var hennes grej studerade hon skulptur på Taidekoulu maa på Sveaborg. Och tappade tillfälligt intresset för konst.

– Tills jag hade en kurs där som gick ut på att titta på Youtube-videor. Jag fattade att konst kan vara vad som helst. Det kan vara det man är intresserad av.

Hon är för tillfället på utbyte i Bryssel, på en linje som heter Narrative Speculation.

– Eller Speculative Narration? Jag måste dubbelkolla… Men fokuset är olika narrativa strukturer. Hur man kan berätta en berättelse.

Berättelsen i den här filmen är inte helt entydig. Konstfilm ger, enligt henne, en särskild frihet att inte behöva förklara allt, men hon bjuder på en synopsis: En tjej blir ghostad av en målvakt i ett lokalt fotbollslag och börjar misstänka att han är inblandad i människohandel.

– Det handlar om konspirationsteorier och var de uppstår, men också kring hur det känns att leva ett liv uppdelat mellan det fysiska och det digitala, säger hon.

Den hämtar också inspiration från nätkulturen. Musik och statiska kameror används för att efterlikna känslan av att scrolla på TikTok.

Det bästa med att arbeta med film är att det finns så många delar som man måste behärska parallellt, tycker Strang.

– Berättelsen, ljudet, hur bilden ser ut, arbeta med skådespelare – allt det. Man måste hålla i tusen trådar samtidigt.

– När jag regisserar är det som att något växer i mig. Jag kan vara ganska blyg annars, men plötsligt stod jag och skrek instruktioner till tio män på en fotbollsplan. För några år sedan hade jag inte ens vågat be tio män att göra något alls.

Mod är något man lär sig och gör livet lättare. Att kommunicera sina önskemål är jätteviktigt, säger hon.

– När vi tittade på projektorn i Amos Rex ville jag säga att allt var jättebra, trots att det glitchade mycket. Då sa Rafael att det inte hjälper att minimera sig. Man måste stå upp för sitt arbete, det är ju ändå det museet vill, att verket visas rätt.

Det är också något hon tar upp som det finaste med att vara med i utställningen. Det är en möjlighet att lära sig och utvecklas.

– Jag känner mig inte färdig som konstnär. Det är något fint i att utställningen kan visa processen och att det inte bara är när man är fyrtio plus och etablerad som saker har någon värde och ställs ut.

Johan Urrutia: ”man kan skapa en ännu större värld”

Johan Urrutia vill också fortsätta att utvecklas. Han arbetar mest med det tredimensionella – keramik, skulptur och sten – samtidigt som musiken en central del av hans arbete.

– När jag arbetar med händerna lyssnar jag på någonting. Och om jag inte gör det så jobbar jag med musik, säger han.

I framtiden vill han i högre grad föra samman de två.

– Jag vill liksom inte att det ska ta slut i att när man är färdig med skulptureringsprocessen. Att den sätts i ugnen och sen är den… där. Jag tycker att man kan skapa en ännu större värld om man har skulpturer och så har man ljud till.

För Urrutia är konstnärskapet ett sätt att vara i världen. Han berättar att har hållit på med konst hela livet.

– Min mamma är bildkonstlärare, så jag tror det hjälpte till att uppmuntra att gå den vägen.

Men vägen har inte varit spikrak. Efter gymnasiet tog det tid innan han kom in på en konstutbildning, och under tiden arbetade han som elevassistent, erfarenheter som i dag blivit en del av hans konstnärskap.

– Att vara konstnär är att iaktta. Att försöka hitta nytt i allt möjligt.

Idén till konstverket Teknofossil, TR-909 replikan, föddes under studietiden i Danmark. Där utbildade han sig i keramik, men när många andra arbetade med koppar och drejade ville han gå i en annan riktning.

– Så då tänkte jag, jag gör en sådan här maskin som jag tycker väldigt mycket om, säger han. Det är egentligen en hyllning till den. Och en kommentar på hur vi konsumerar. Hur man gör en maskin och så lämnas den bara.

Att just den här maskinen i dag snarare blivit mer värdefull än bortglömd gör det hela en smula ironiskt, tillägger han. Instrumentet har haft enorm betydelse för elektronisk dansmusik.

En annan central del i hans arbete är bakgrunden. Med en pappa från Peru beskriver han dubbelkulturen som viktig, särskilt i skulptur och material.

– Att titta tillbaka till vad som har gjorts tidigare och hur man kan återkalla det i något nytt.

– Det är någonting jag tar mer fram och kommer jobba med nu, att titta tillbaka till vad som gjorts för stenskulpturer i Peru för tusen år sedan. Och sen hur kan jag återkalla de referenserna och göra det i Svenskfinland.

Så vad säger Generation om den här generationen?

Det är första gången som verken på Generation-triennalen presenteras utifrån teman – makt, gemenskap, framtid och rötter – som knyter dem till större samhällsfrågor.

Det är klart viktigt, men enligt Emilia Lehikoinen upplever dagens unga konstnärer framförallt en paradox: känslan av att allt redan är gjort, och samtidigt en stark vilja att skapa något nytt.

– Då blir det att kombinera. Att göra nya kombinationer av det som gjorts tidigare. Till exempel ta traditionella motiv i ett otraditionellt medium, säger hon.

Samtiden sätter sina spår. Alva Strang pekar på hur bildflöden och mediekonsumtion påverkar uttrycken.

– Mycket mediakonst. Men det syns absolut också i målning och skulptur. Hur det känns att vara på sociala medier, hur bildflöden påverkar hur vi ser på världen. Men också textilkonst har haft en renässans!

Johan Urrutia håller med om att det är hantverk som gäller.

– Och mycket om samhället, och att våga ta plats. Jag tror det finns starka röster, och att det traditionella sättet att leva kanske ifrågasätts. Att våga skapa något eget är stort, säger han.

Inom scenkonsten hoppas Leo Terävä på dans som i högre grad möter publiken.

– Jag upplever ibland att dans kan vara ganska inåtriktad. Jag själv tycker om dans som möter publiken mer, med humor och en tydlig närvaro.

Kanske märks en sådan förskjutning i ton. Där tidigare Generation-utställningar dragit åt det melankoliska, ser kuratorn Inna Schwanck i år fler verk som söker tröst och omsorg.

– Kanske är själva utförandet ett sätt att inte behöva betona det mörka lika starkt som tidigare, tror Tii Laakso.

Till exempel finns ett verk om artutrotning med hundratals teckningar av hotade arter i Finland. Konstnären har studerat små detaljer i naturhistoriska samlingar och tecknat dem noggrant och respektfullt, säger Schwanck.

– Ämnet är allvarligt, men verket är samtidigt vackert.