Få konstverk borrar sig så direkt in i betraktarens känslor som Elina Merenmies Ice-Cream Eyes (When Nobody’s Watching). Det skakar liv i dåsiga sinnen och lämnar ingen oberörd. Bildens skräckfilmsartade scen är fascinerande i sin våldsamhet, och drar till sig blicken likt en magnet. Samtidigt är verket frånstötande, rentav mardrömslikt. Det talar till betraktaren på många vis, både motivmässigt och till sin estetik.

Ice-Cream Eyes föddes under en tid när Elina Merenmies hade funnit sitt eget uttryck. I en intervju i början av 2000-talet berättar hon hur hon i begynnelsen av sin karriär målade expressivt och rastlöst, i ett Sturm und Drang-tillstånd, och hur hon sedan småningom lärde sig ett långsamt och meditativt, detaljerat sätt att uttrycka sig på. Ice-Cream Eyes är en kombination av dessa två sentiment. Den övergripande helheten har målats brett och livfullt, men vid närmare granskning ser man att målningens yta vimlar av små och omsorgsfullt målade detaljer. Arbetet ser ut att vara en kombination av två olika världar och två skikt ovanpå varandra. Det är som om vi betraktade det stora världsalltet genom ett teleskop och i följande ögonblick studerade någon viss detalj genom ett förstoringsglas och riktade blicken på en fascinerande mikrovärld.

Elina Merenmies fokus på detaljer var inte ett sammanträffande. Redan när hon studerade i Bryssel i slutet av 1980-talet tog hon till sig de tidiga flamländska renässansmålarnas verk, med sina detaljerade och nästan grafiska återgivningar av verkligheten. Vissa av mästarna, bland annat Dirk Bouts och Hans Memling, fördjupade sig i sitt måleri i martyrernas våldsamma död och i den yttersta domens prövningar. Någonting av det plågsamt ondskefulla i scenerna, och i det detaljerade sättet att återge verkligheten, överfördes på Merenmies målningar. Det blir tydligt också i Ice-Cream Eyes, å ena sidan i form av det stänkande blodet när hjärtat rivs ur bröstet, å andra sidan som de tunna röda ådrorna spridda över målningens yta.

Vid sekelskiftet var Elina Merenmies verk fulla av olika fantasi- och sagofigurer, ofta med söta leksaker, i synnerhet nallar, i huvudrollen. Björnarna är inte alltid snälla, nallen i Ice-Cream Eyes är tvärtom ondskan förkroppsligad, medan den skenbart farliga men nakna och gråtande trollsländskvinnan är offret. Lyckligtvis iakttas situationen av en ängel, vars roll kanske är att beskydda henne. Elina Merenmies har talat om martyrer och martyrskap, om att offra sitt liv för någon viktig sak. Den här målningen handlar kanske om kärleken, om att offra eller förlora den.

Intrycket av verket är omedelbart, det ser ut att ha fötts ur stundens ingivelse. Elina Merenmies framhåller emellertid att verkets motiv var klart för henne redan när hon började måla, men detaljerna föddes spontant medan arbetet fortskred. Konstnärens metod påminner faktiskt om de klassiska surrealisternas så kallade automatiska metod, där människans omedvetna sida styr hur verket blir till. Merenmies berättar om sitt undermedvetna, som har slutit förbund med handen som håller i penseln. Tillsammans åstadkommer de överraskande, irrationella och fascinerande bilder som är oberoende av människans vilja.

Text av Kaj Martin, intendent vid Amos Rex