Tyko Sallinen

1879 –1955

Tyko Sallinen räknas vid sidan av Juho Mäkelä och Jalmari Ruokokoski till Finlands första modernister som betonade det individuella och emotionella. Sallinen skildrade det finska landskapet och folket på ett rättframt sätt som aldrig dittills skådats. På ett par år blev Sallinen en ledstjärna för den unga generationen och hans egen karriär kulminerade på 1910-talet.

Sallinens första porträtt av sin hustru Mirri tillkom tre år före hans genombrott som väckte stor uppmärksamhet. Han gifte sig i januari 1909 med den unga konststuderanden Helmi Lydia Vartiainen, kallad Mirri. I mars reste paret på nio månaders stipendieresa till Paris. Sallinen hade slutfört sina egna konststudier 1904 och redan hunnit vistas längre perioder i Stockholm och Danmark. I januari 1909 hade han beundrat Edvard Munchs och Toulouse-Lautrecs arbeten i Helsingfors.

Sallinens ögon för modernismen öppnades slutligen i Paris där han fick se Matisses och Fauvisternas konst. Det brukar även sägas att Kees van Dongens färger inspirerade Sallinen att klä Mirri i den skära rosafärgade klänningen som han målade henne i porträttet i Amos Andersons konstmuseum. Han eliminerade alla onödiga brutna färger från sin palett och använde ultramarin, vitt och violett i olika skiftningar som han delvis med palettkniv bredde på i lager på lager. Typiskt för tiden var också att han strävade till att framhäva tvådimensionaliteten genom att avbilda modellen rakt framifrån och undvika skuggningar. Den ursprungligen betydligt större duken är förminskad till ett bröstformat. Förminskningen kan bero på att just denna målning tillhör dem som skadades vid en vindsbrand 1910 i vilken en stor del av Sallinens tidigare produktion förstördes.

Trots att porträttet av Mirri är något klumpigt och saknar den flykt och de sprakande färgkombinationer som kännetecknar Sallinens senare verk, är resultatet dock ett av de första verkligt expressionistiska och en prototyp till de senare bilderna av Mirri. Under de följande fem åren avreagerade Sallinen allt sitt hat och sina motstridiga känslor gentemot kvinnor med de avslöjande porträtten av hustrun. Den livliga karelarflickan och naturbarnet Mirri fick se sig avporträtterad genom sin mans själs ögon. Ett gemensamt drag i alla porträtten var den något svagsinta blicken i hennes ögon och det grisaktiga ansiktet med uppnäsa och svällande läppar. Det konfliktfyllda förhållandet mellan makarna ledde mycket snart till skilsmässa. Mirri dog 1920 endast som 32 år gammal. Hon hade dock emot sin vilja hunnit bli den moderna finländska konstens kanske mest inspirerande modell.