Birger Carlstedt

1907 –1975

Birger Carlstedt var en föregångare inom den moderna konsten i Finland. I sin ungdom hörde han till de få konstnärer som vågade sig på experiment i det trånga kulturklimat som rådde hos oss. Efter att ha prövat på olika stilar övergick han slutligen i början av 1950-talet helt till ett abstrakt uttryck, som han konsekvent utvecklade under resten av sitt liv.

Birger Carlstedt studerade 1926–28 vid Finska Konstföreningens ritskola och Centralskolan för Konstflit. Redan under studietiden intresserade han sig för den europeiska avantgardismen. Tack vare förmögna föräldrar hade han möjlighet att resa utomlands i högre grad än de flesta andra konstnärer. Till Paris reste han första gången 1923 och återvände dit senare många gånger. Redan i ett tidigt skede var han mottaglig för nya impulser. På sina resor och genom andra källor hade han kommit i kontakt med Bauhaus och De Stijl-gruppen som idkade samarbete mellan bildkonst och arkitektur. År 1929 planerade han i detalj en ny funktionalistisk inredning till sin mors kafé Chat Doré i Helsingfors. Kaféet existerade endast i tre år. Jämsides med sin inredningsarkitektur utvecklade Carlstedt sitt moderna måleri. Åren 1930–32 målade han en serie expressionistiska, surrealistiska och kubistiska verk. Han förverkligade även 1932 den helt abstrakta kompositionen Cirkel och trianglar.

Sin första stora utställning av utkast till inredningar, textiler, möbler samt målningar och teckningar ställde Carlstedt ut i Helsingfors Konsthall 1932. Förståelsen från kritikernas och publikens sida var liten. De mest kritiska rösterna ansåg Carlstedts konst vara dekadent och pervers och en efterapning av den europeiska konsten. Mest retade hans målning Kubistisk komposition (1930) där orangefärgade läppformer i förgrunden fick heta “erotiska orkidéer” och associerades med kvinnliga könsorgan. Trots sitt namn representerar arbetet egentligen inte kubismen utan pekar mera mot den abstrakta geometriska konstens utgångspunkter. I målningen finns emellertid drag och element som gör att målningen i sista hand är föreställande, bl.a. det att cirkeln upptill, de spetsiga ovalerna och de övriga formerna klart kontrasterar mot bakgrunden. Helheten kan tolkas på många sätt bl.a. som ett surrealistiskt nattligt månskenslandskap. Kompositionen är även släkt med den av Carlstedt beundrade Le Corbusiers (Jeanneret´s) puristiska verk.

Nedslagen av det dåliga bemötandet och osäker om sin egen stil återvände Carlstedt till ett mera traditionellt uttryck och avbröt sina radikala experiment. Hela trettiotalet och halva fyrtiotalet målade han i en kraftfull och stiliserande expressionistisk stil, men höll sig till den föreställande konsten. Han reste mycket i Europa och Nordafrika, skrev reportage och recensioner till den svenskspråkiga pressen i Helsingfors.

Efter andra världskriget återvände Carlstedts konst till ett nytt surrealistiskt skede. I många av denna periods mardrömsliknande målningar gav han uttryck för världskrigets fasor och det vakuum som många i Europa upplevde efter kriget. Många andra arbeten är mera meditativa och lugna till sin karaktär. I målningen Melodi ur fjärran (1946) förenade Carlstedt två genrer: stillebenet och landskapet. I arbetet finns element som pekar dels mot Giorgio de Chiricos metafysiska utsikter med valvbågar och långa skuggor och René Magrittes logiska kullerbyttor. Arbetet är fullt av paradoxer och omöjligheter. Fönstret öppnas mot oändligheten bakom horisontlinjen samtidigt som man kan uppfatta det som ett stränginstrument på bildytan. Hålet i resonanslådan kan ses som en svart sol över landskapet. Ljuset från fönstret påverkar inte alls skuggorna i rummet. Modelldockans och den på sin spets stående pentaederns skuggor lever sitt eget liv och faller mot fönstret. Markku Valkonen, som skrivit om Carlstedts konst, säger att Melodi ur fjärran strävar efter det osynliga och outtryckbara. Rökslingan som genomtränger bildytan och försvinner i djupet, den hemlighetsfulla melodin, blir nog synlig, men inte ens konsten förmår fånga denna sfäriska musik i ett tredimensionellt rum.

Carlstedts surrealistiska, till sina element renodlade och konstruktivt uppbyggda målningar var en god utgångspunkt för hans kommande abstrakta försök. Den föreställande perioden i Carlstedts konst avslutades med den stora duken Sjunken katedral – La Cathédrale engloutie (1949). Kompositionen har fått sitt namn efter den franske kompositören Claude Debussys pianokomposition med samma namn som Carlstedt fascinerats av genom sin hustru, pianisten France Ellegaards repertoar. Musikalisk inspiration och antydningar till musikaliska kompositioner och analogier i bildkonsten hade redan tidigare haft betydelse för honom. Fr.o.m. nu blev de en central faktor i hans konstnärskap. I Sjunken katedral är stämningen immateriell och drömliknande. Arbetet avslöjar även konstnärens fallenhet för mystik och exotik. Den postkubistiska kompositionen bygger på talrika diagonalbågar och vertikala linjer som förenar sig och associerar till gotiska valvbågar. Formernas valörer skapar en illusion av ljus som brytes i vattnet och ger bilden djup och tredimensionalitet.

Efter kriget blev de finländska konstnärerna igen mottagliga för moderna europeiska fenomen och inställningen till de nya strömningarna blev positivare. Carlstedt reste igen till Paris och övergick definitivt till det abstrakta uttrycket 1950. Hans nya stil står mycket nära den abstrakta geometriska konstens konkreta riktning, som byggde på de strama formalistiska grundelementen: färg och form. I kompositionen Mouvement tournant (1954) befinner sig de strama bågarna i förhållande till varandra i en dynamisk cirkulation. Formerna har grupperats kring mittpunkten i kompositionen, nästan som i en explosionsartad centrifugal rotationsrörelse. Carlstedts färgvärld är rik och nyanserad. I hans målningar finns sällan rena obearbetade färger. Han söker efter nya ovanliga brutna och blandade färgtoner. I sina studier av färgernas inbördes relationer utvecklade han s.k. färgpianon som sina hjälpmedel. De bestod av pappersremsor på vilka han målat talrika färgnyanser. Genom att ställa dem intill varandra kunde han bedöma färgernas inbördes relationer innan han skred till verket. Genom att blanda tempera i oljefärgen åstadkom han en yta som påminde om gamla freskers matta och sammetslena ytor. Carlstedt strävade alltid efter balans och inre ordning i sina arbeten. Kompositioner som bygger på det gyllene snittet har matematisk precision och klarhet. I hans konst förenas den klassiska traditionen med 1900-talets abstrakta språk. En utgångspunkt för Carlstedt var de medeltida eller renässanskonstverk som baserade sig på matematiska och geometriska kompositionsscheman.

Amos Andersons konstmuseum har en rik samling av Birger Carlstedts konst. Konstnären testamenterade denna samling till museet dit den flyttats efter hans död 1975. I samlingen finns tiotals centrala målningar, hundratals teckningar och skisser från alla perioder i hans liv. Museet har även ett rikligt arkivmaterial kring konstnären.